fa, fa, fa, fa, fashion!
Jag föddes den 13 augusti 1968 i Kristianstad, växte upp i
Hässleholm med mina föräldrar Anne-Marie och Gert . Vi bodde i en trerummare
mittemot kyrkogården. Jag blev väldigt tidigt intresserad av musik. Vid ett par
års ålder lyssnade jag på Creedence Clearwater Revival och sjöng med i texterna
så gott jag kunde på min egen engelska. Mitt intresse för musik var enormt. När
jag var fyra år fick jag lillasyster som döptes till Ann. Jag umgicks mycket
med min kusin Eva Johansson. När lillsyrran blev lite äldre fick även hon vara
med och leka melodifestival, som var en av favoritlekarna. Vi klädde ut oss
till ABBA och mimade till deras låtar. Evas hopprep fungerade alldeles utmärkt
som mikrofoner.
Min skoltid kan snabbt resumeras: Första anhalt var Bullerbyn,
där jag gick på dagis. Jag började lågstadiet på Kyrkskolan, men bytte ut denna
mot Ljungdalaskolan efter ett år sedan familjen flyttade in i en villa nere på
Ljungdala utanför stan. Tre minuters promenad till skolan var alldeles lagom.
Jag hade säkert det dubbla innan...
Läredaskolan var platsen där jag tillbringade gymnasietiden. När det var dags
att välja linje inför gymnasiet föll valet på vetenskaplig linje till vilken
jag lyckade komma in på.
Mitt musikintresse bestod men det var inte förrän vid tolv års ålder som det sa Pang!!!
Jag och min bästa kompis Richard Holm fick för oss att vi skulle gå på
skoldiskotek. I normala fall gick vi aldrig på diskotek. Vi satt hellre hemma
och spelade Couronne eller Bondespelet och lyssnade på musik. Dessutom var det
kallt den här kvällen. Det började närma sig jul. Och jag hade halsfluss. Jag
hade alltid halsfluss. Jag var febrig och kände mig inte alls bra. Men vi hade
bestämt oss för att gå på skoldiskoteket, så då fick det bli så.
"There´s a brand new dance but I don´t know its name... Oo bop, do, do, do, do, do, do,
do,do, fa, fa, fa, fa, fashion!"
Jag blev förtrollad. Något hände inom mig. Det kändes som jag fick en
uppenbarelse. Eller var det febern som fick min hjärna att spela ett spratt?
När låten tonat ut rusade jag upp till discjockeyen och frågade vad i hela
fridens namn det var mina öron just upplevt. Det var någon som hette David
Bowie. En ny singel från hans senaste platta Scary Monsters. Någon dag senare var jag en lycklig ägare
till Scary Monsters. Det var den absolut bästa skiva jag hade hört i hela mitt
liv. Än idag hamna skivan på den övre halvan på min tio-i-topp lista över, i
mitt tycke, världens bästa skivor. Jag ville höra mer av denna "Gud" och ett år
senare hade jag 30-40 skivor med Bowie. Väggarna i mitt rum fylldes med
Bowie-bilder och jag läste allt som fanns att läsa om honom.
TVÅ gudar!!!
Året därpå gjorde jag en märklig upptäckt. Universum hade
inte bara en, utan TVÅ gudar!!! Jag blev förvirrad. Varför hade ingen talat om
detta för mig? Fast det är ju klart, med tanke på "Du skall inga andra Gudar
hava jämte mig" så kan kanske förstå att det inte var något man talade högt om.
Denna andra Gud visade sig heta Roger Waters. Jag funderade en stund på om hans
mamma hette Holy...
Roger ingick i en orden som kallade sig Pink Floyd. Och det var ju inte mer än
rättvist att dyrka denna lika mycket så det var bara att börja köpa skivor och
bygga upp en Pink Floyd samling...
När jag var femton år började jag gå på konserter. Det var inte
ovanligt med 5-6 konserter i månaden. Jag skrev om del av dessa i
lokaltidningen Norra Skåne. Jag såg allt jag hann med.
Ja, jag såg givetvis även David Bowie och Roger Waters.
Första gången jag såg Waters var hans allra första konsert utan Pink Floyd. Det
var världspremiären på hans turné The Pros And Cons Of Hitch-Hiking. Jag stod
utanför konsertstället när bussen Roger Waters åkte i kom. Bussen gled sakta
upp och stannade bredvid mig för att vänta på att grindarna skulle öppnas. Jag
fick syn på Waters vid en fönsterplats och jag stod utanför och viftade med en
nyinköpt banderoll mot honom. Jag befann mig någon decimeter från fönstret och
jag hann titta Guden i ögonen länge innan bussen gled vidare. Det var för
övrigt den bästa konserten jag ännu varit på...
De första Bowie-konserterna jag var på 1983 var tyvärr inte lika imponerande.
Jag började gå på ännu fler konserter (hur nu det var
möjligt) och med hjälp av ett presskort och en massa envishet träffade jag
många av artisterna. Jag kom många gånger backstage genom att bara prata mig
till det. Jag tyckte livet var underbart. När övriga gick på skoldiskotek var
jag på fest med Scorpions, käkade fin mat i Mike Oldfields loge eller pratade i
telefon med Gyllene Tider och Nena. När jag var nitton år hade jag personliga
kontakter med många artister såsom The Mission, Lolita Pop, Sort Sol, Sator,
och många mindre kända. Om de var kända eller inte spelade egentligen roll, det
var musiken som var det viktigaste och jag lika glad att lära känna lokala band
som Sadwings, Common Sense och Louise & The Porny Peas. Jag var stora fans
till dessa band.
Det hände mycket på denna tiden, många händelser som tjugo
år senare inte skulle vara lika enkla att genomföra. Internet skulle senare
öppna upp världen för lättare kommunikation och tillgänglighet med sina idoler.
I varje fall via tangentborden. Den verkliga kontakten fick motsatt effekt, artisterna
blev mer svåråtkomliga i verkliga livet och att ta sig in på konserter utan
biljett mer eller mindre omöjligt. När Bruce Springsteen spelade på Ullevi i
Göteborg 1985 tog jag mig in utan biljett. Hamnade dessutom av en slump på
VIP-läktaren. Björn Borg satt bredvid mig. Jag tog mig backstage på en stor
tv-gala som sändes från Scandinavium i Göteborg 1986. En annan gång gick jag
och min kompis K. Gaerr till TV-huset i Stockholm där det skulle sändas en annan stor
tv-gala. Jag presenterade mig i receptionen och sa att jag kände Pernilla
Wahlgren som skulle medverka och blev vi blev försedda med VIP pass och skålade
snart backstage och pratade med Carola, Agnetha Fältskog från ABBA, och Janne
'Loffe' Carlsson tvingade upp mig för att tillsammans med övriga artister
medverka i den direktsända finalen. Min mamma ropade några gånger till mig och
sade att det var en Karin Wistrand i telefonen. Karin var sångerska i Lolita
Pop, då ett av landets största popband. Om jag verkligen kände Pernilla
Wahlgren då? Jodå, även hon ringde hem till mig, någon gång då hon råkade
befinna sig i Hässleholm och undrade om jag ville komma och äta middag med
henne (!). Jag var även med på turné med Pernilla...
Eftersom jag älskade musik så var det självklart kul att se,
träffa och ibland lära känna alla dessa artister. Men samtidigt blev det
vardagsmat, jag gjorde det så ofta att jag inte längre reagerade över det. Jag
började tänka allt mer på "varför inte bli en artist själv?" Det kändes så
naturligt och självklart. Så jag bestämde mig för att "då får det väl bli
så..."
Perrong 23, som drevs av Hässleholms Musikforum, blev som
ett andra hem för mig. Här samlade stans musikintresserade för att lyssna på,
och prata om, musik. Det fanns även en scen för repande band. Det var blandade
musikstilar som spelade på den lilla scenen. Här fanns ett hårdrocksgäng som
kallade sig för Sadwings, ett pop/rock band som hette Louise & The Porny
Peas, ett annat band kallade sig för Begravningskalaset (namnet var en egen
variant på Nick Cave's tidigare band The Birthday Party). Det var det bandet
som imponerade mest på mig. De hade en annorlunda musikstil. Jag kunde på den
tiden inte förklara hur dom lät, det fanns ännu inget namn som enkelt kunde
definiera denna nya, tunga, allvarliga ofta långsamma form av rock. Något som
var gemensamt för många av de här banden var att de flesta färgade sitt
relativt långa hår onaturlig svart och bar svarta kläder. Stilen hade funnits
ett antal år i England och nu hade den hittat till övriga Europa. Den skulle
senare i folkmun komma att bli kallad "depprock" eller "goth". Plötsligt satt jag där hemma, med
mitt svartfärgade hår, och lyssnade på grupper som Joy Division, Siouxsie &
The Banshees, The Cure, Bauhaus och Nick Cave & The Bad Seeds. Och jag blev
återigen förvirrad...
Alla goda ting äro tre...
Tydligen gällde detta även Gudar. Och jag upptäckte så den tredje Guden. Han
hette Andrew Eldritch och han var nattens Gud. Han var även sångare i The
Sisters Of Mercy. När jag såg dom spela i Göteborg på en liten rockklubb 1985
vågade jag inte gå backstage för att träffa gruppen. Jag hade verkligen respekt
för denne "mörkrets furste".
Nu ville jag mer än någonsin bli artist...
Våren 1986 bildades det första bandet med mig som medlem.
Gruppen bestod av sångaren och gitarristen Kent Rud, Roine Svensson på bas,
Gunnar Pelinka spelade trummor och själv spelade jag gitarr. Gunnar hade
tidigare varit trummis i Begravningskalaset. Efter att ha existerat i endast
tre timmar hade vi redan en egen låt som vi tyckte lät fräck. Vi spelade låten
några gånger och när vi sedan tog en paus så kom Kent på den briljanta idén att
klottra ner en text till den. Han döpte den till Winds Of Change och vi tyckte
det lätt så tufft att vi även döpte bandet till Winds Of Change. Vi hann även
skriva en låt med svensk text som fick den fyndiga titeln Förändringens Vindar.
Winds Of Change varade ända fram till sommaren. Då tyckte
gruppen att man hade gjort sitt. Dessutom hade det kommit nytt folk till
Perrong 23 som inte riktigt uppskattade den nya gruppens "organiserade oljud".
Bokaren och allkonstnären Folke vdS Ackema , som blev allt mer involverad i
musikföreningens verksamhet, drog ner på repetitionstillfällena för Winds Of
Change ("Det finns fler band som vill repa") och plötsligt en dag hade vi inga
reptider alls kvar... Några live-framträdanden gjorde aldrig Winds Of Change. En
konsert var bokad på Perrong 23 den 28 maj, men den blev inställd.
Nästa projekt startade under sommaren hemma i källaren.
Hemma i villan fanns en elorgel. Ungefär fem år tidigare hade jag och en
kompis, Stefan Persson, gått en orgelkurs tillsammans. En annan kompis till mig
Konstantinos "Kosse" Garamblianas hade en gitarr. Vi började spela tillsammans
nere i källaren och vi tyckte vi lät väldigt bra. Vi valde att kalla oss Above
And Beyond The Surface. Namnet kom en text i en Nick Cave-låt. Vi tänkte att vi
kanske borde ha artistnamn också. Jag hade skrivit i Norra Skåne under ett par
års tid under namnet Anders J-son. Det fick även fungera som artistnamn. Kosse
valde att kalla sig Sir K. Gaerr.
Sir K. Gaerr
Above And Beyond The Surface spelade både egna låtar och
covers av i stort sett alla slag. Det var en sannerligen bred repertoar som innehöll titlar som Seele
Brennt (Einstürzende Neubauten), Halber Mench (Einstürzende Neubauten),
Knocking On Heaven´s Door (Bob Dylan), The Thin Ice (Pink Floyd), Everybody Up
(Sadwings), Paranoid (Black Sabbath), Love In The Third Degree (Sadwings),
Smoke On The Water (Deep Purple), Louie Louie (The Kingsmen), New Song (Howard
Jones), Henning I Sin Presenning Philemon Arthur And The Dung), Emma (Hot
Chocolate), A Rock And A Hard Place (The Sisters Of Mercy), Cocaine (Eric
Clapton), Cold Sweat (Thin Lizzy) samt en låt som hette Före Stormen (av ett
hässleholmband jag tyvärr glömt namnet på). Våra egna låtar var Love Is Like A
Knife, Above And Beyond The Surface, Theatre Of Noise och Temporary Music. Vi
spelade även Förändringens Vindar av mitt förra band Winds Of Change. Det
spelades även en låt med titeln The End Of The World. Huruvida detta var en
egen låt eller en cover är osäkert.
För att bli ett riktigt band behövde vi fler medlemmar. När
hösten kom hade vi utökats med Richard Johansson på gitarr och Rickard Staaf på
bas. Källaren förblev vår replokal till mina föräldrars och min systers stora
fasa. Above And Beyond The Surface var bokade föe en spelning på Perrong 23.
Konserten skulle äga rum fredagen 21 november men gick samma öde till mötes som
konserten med Winds Of Change.
Mina konsertbesök hade blivit färre. Jag var nog nere i
tre-fyra i månaden nu. En av dessa var Nena som spelade på Valbyhallen i
Köpenhamn 11 oktober. Efter konserten missade jag och min kompis tågen hem till
Hässleholm och blev strandade i Helsingborg. Givetvis stängde stationen och
tåget gick inte på en tre-fyra timmar. Så vi gick omkring och försökte att inte
frysa ihjäl. Mittemot skivaffären Heta Vax hade någon satt upp ett plakat i ett
källarfönster. På plakatet stod det Never Mind.
Ingen i bandet tyckte att Above And Beyond The Surface lät bra. Förutom jag då.
Det var jobbigt att lära sig och lika jobbigt att både skriva och säga. Så jag
gick motvilligt med på att byta namn. Till Never Mind... Det tog ett tag innan jag började använda det
nya bandnamnet, jag var mer inne på det gamla...
Vi existerade ett par månader innan gruppen upplöstes.
Richard Johansson och Sir K. Gaerr bildade "depprockbandet" Howling Corpse
tillsammans med gitarristen J.C. McDirt (född Jens Conny Persson). McDirt
skulle sju år senare byta namn till Jams Parsen. Jag har valt att kalla honom
Jams Parsen i min berättelse.
Året avslutades med att jag och Sir K. Gaerr återupptog
namnet Above And Beyond The Surface, och gjorde ett framträdande på Perrong 23
den 23 december. med på scenen fanns Jams Parsen från Gaerrs nya band Howling
Corpse. Vi framförde bland annat Henning I Sin Presenning.
Jag gick nu inte längre så ofta på konserter. Våren 1987 såg
jag dock The Mission. Ett antal gånger. Jag och en tre år äldre kompis åkte
runt och följde gruppen under några spelningar. Vi blev bra kompisar med bandet
och det var ju något speciellt eftersom två av medlemmarna tidigare spelade i
The Sisters Of Mercy, Nick Cave, Einstürzende Neubauten och Bauhaus. Fast största
favoriten var Adam Ant. Kiss och Sparks spelades också ofta hemma hos Kristian.
Det hade nu gått två år sedan The Sisters Of Mercy lade ner.
De gav sin sista konsert månaden efter det att jag såg dom i Göteborg. Min största
inspirations- och kraftkälla fanns inte längre. Och mitt eget band tycktes ha
gått graven. 1987 kom och gick för Never Minds del. Det enda som hände var att
jag och min kompis Magnus Rosling spelade lite tillsammans då och då nere i
källaren. Rosling var en duktig gitarrist. Han ägde även en portastudio på
vilken vi gjorde några inspelningar.
1987 fick jag jobb som postvaktmästare på Hässleholms
Sjukhus. The Sisters Of Mercy gjorde comeback i ny skepnad.
Jag och Rosling spelade lite då och då och gjorde några
demos under 1987 och 1988. Vi gjorde ett demoband tillsammans som vi kallade
Into The Dark - It´s worth looking Into. Vi kallade oss Never Mind. Mest för
att ha något namn tror jag. Vi orkade inte komma på något annat heller. Även de
demoband jag spelade in på egen hand gick under namnet Never Mind. Jag och
Rosling träffade Stry Terrarie (tidigare medlem i Ebba Grön och Imperiet, nu i
Babylon Blues) i Kristianstad. Han tyckte vi skulle byta namn till Brinnande
Fåtöljer. Det gjorde vi inte.
Into The Dark - It´s worth looking Into innehöll låtar som Into The Dark, New
Destinations, Untold Story och When The End Is Near. Ett annat demoband med
titeln New Faces innehöll Joy Division's New Dawn Fades, The Sisters Of Mercy's
Train samt några egna låtar såsom Theatre Of Noise (som vi hade spelat med
Above And Beyond The Surface) och I Remember. New Faces var I stort sett
jag solo. Rosling gästade på New Dawn Fades, samt spelade bas på någon av
tagningarna till Theatre Of Noise, oklart om det är versionen som hamnade på
demon.
Jag började göra inspelningar på egen hand. jag gjorde demos
på I Never Knew, When The End Is Near, Always Be Wantin' You, Theatre Of Noise
och Never Mind. Även några covers, däribland Iggy Pop's 1969 och A Rock And A Hard Place av The Sisters Of
Mercy.
Träffade Per Gessle och Anders Herrlin från Gyllene Tider I
Kristianstad. De satsade mycket på det nya projektet Roxette, som skulle släppa
ny skiva senare under året. Deras första skiva hade inte gjort så mycket väsen
av sig, men de trodde stenhårt på den nya skivan. En del lyckas ganska hyfsat...
The Mission var ute på vägarna igen så det blev en del turer
med min vän Kristian.
Den 13 augusti var en en av få dagar jag minns från det
året. Inte så mycket för att fyllde år utan för att jag befann mig i Rom och
vandrade omkring i Coliseum och Vatikanen. Rekommenderas varmt!
Annars minns jag faktiskt inte så mycket från det året. Det
måste ha varit det tråkigaste året i mitt liv. Ja, just det. Lumpen. Jag ryckte
in i oktober. Kom därifrån i december.
Januari 1989. Nu började jag bli riktigt frustrerad. Nu var
det minsann dags att göra något av Never Mind. Sagt och gjort. Inom loppet av
några veckor skaffade jag mig lite utrustning. Jag köpte bland annat en egen
porta-studio, ett mixerbord, en jäkla massa effekter och en Yamaha trummaskin.
Onsdagen den 25 januari sa jag till min kompis Kristian att jag hade bildat ett
band och att han var bassist! Kristian blev en aning ställd vilket var helt
förståeligt eftersom han aldrig spelat något instrument i hela sitt liv. Jag sa
att eftersom jag hade bestämt att han skulle bli bassist i Never Mind så fick
han lära sig snabbt. Sex dagar senare köpte sig Kristian en bas och en
förstärkare och började öva nere i vår källare.
Kristian lärde sig faktiskt spela snabbt och vi började göra
inspelningar på portan. De tidigaste inspelningar från denna tid är gjorda
under februari och inkluderar låtar som I Love You (som är Kristians första
komposition, skriven 9 februari och inspelad dagen efter), Train, Bränner Ett
Brev, I Remember, New Dawn Fades och Always Be Wantin´ You. Vår första
inspelning var Love Is Like A Knife som vi spelade in 3 februari.
Efter att ha spelat tillsammans någon månad bokade vi
Perrong 23:s studio. Never Minds tidigare medlem Sir K. Gaerr jobbade i studion
vid det tillfället med att mixa en inspelning av en låt med Howling Corpse, I
Saw You Playing. Låten var skriven av deras gitarrist Jams Parsen.
Jams var också närvarade i studion när jag och Kristian kom
dit för att spela in. Under inspelningen kom Jams med en rad fantastiska idéer,
som ledde till att jag bad honom spela lite med oss. Han tycktes veta vad det
var Never Mind var ute efter och tillsammans blev jag och Jams snart ett
oslagbart team. Plötsligt var Jams Parsen från Howling Corpse gitarrist i Never
Mind. Det var en enorm kick för mig. Och för Jams. Tillsamman med Kristian
spelade vi i sort sett varje dag (eller natt) och började skriva låtar till
gruppen. Under en vecka var även Magnus Rosling gitarrist.
När vi hade spelat i knappt en månad lånade vi en
videokamera och filmade oss själva. Vi hyrde Perrong 23:s lokaler och använde
oss av en ljusrigg som bestod av några spotlights som var placerade bakom oss
på golvet, samt en kraftig spotlight precis framför mig riktandes rakt upp mot
mitt ansikte. Det fruktansvärt starka ljuset tvingade mig att ha solglasögon på
mig. När vi tittade på inspelningen efteråt tyckte vi att allting såg jäkligt
tufft ut. Även om vi inte alltid spelade så bra musik så var det i varje fall
spännande och intressant att titta på oss.
Faktum är att det lät inte så illa. Okej, så värst samspelta
var vi kanske inte, men det lät på något sätt ganska.... unikt. Vårt låtmaterial
på den tiden lär knappast gå till historien direkt, men vi hade ju just börjat
spela tillsammans och själva tyckte vi låtarna var hur bra som helst. Vår första setlist bestod av Theatre
Of Noise, nyskrivna Burning Bridges, New Dawn Fades, When The End Is Near,
Train, I Remember samt By My Side. Som intro använde vi Benjamin
Britten's Young Person's Guide To The Orchestra. 17 minuter lång...
På videon, som filmades av Sir K. Gaerr, dokumenterades
liveversioner av Theatre Of Noise, Burning Bridges, New Dawn Fades, I Remember
och By My Side (med inslag av David Bowies "Heroes"). En svartvit film gjorde
också i replokalen lite tidigare. Den består av hela setet samt en
soundcheckversion av New Dawn Fades. Men den videons existens förnekar vi
bestämt om någon frågar...
Under april månad spelade vi in våra första demos, Junk
Yard, When The End Is Near och By My Side. Jag spelade också in Close To Me och
Sixteen där vi gästades av Elof (sångare i Brilliant Mistake) på sång och
gitarr. En nyinspelning av Untold Story tillsammans med tidigare medlemmen
Magnus Rosling hann jag också med.
Den närmsta tiden tillbringade jag, Kristian och Jams i källaren.
Var vi inte där så jag var jag hemma hos Jams i Ballingslöv, där han bodde i en
livsmedelsbutik... Vi byggde om instrument, vi köpte spotlights, vi spelade in
demos, vi repeterade vårt set flitigt och vi skaffade oss ett stort backdropp
med vår Never Mind-logga på. Ibland hände det att jag och Jams inte gick och
lade oss på några dygn! Vi hade ju gruppen att tänka på.
När sommaren kom var det många som hade hört talas om Never
Mind. Men ingen hade hört oss. Och utan att ha hört oss blev vi tillfrågade att
spela på en rockfestival i Hembygdsparken den 5 augusti. Vi kände att vi inte
hade något val. Vi visste att om vi inte ställde upp skulle folk inte tro att
vi fanns på riktigt och då hade våra karriärer som rockidoler kanske tagit slut
innan de börjat. Så vi tackade ja. Och det var väldigt nära att vår karriär tog
slut direkt efter vårt framträdande...
En vecka innan vår debutspelning gjorde Norra Skåne ett
stort reportage om Never Mind. De övriga banden som skulle uppträda nämndes i
mindre texter men vi fick ett halv sida för oss själva. Med bild på oss. Hur
skulle vi fixa detta, tänkte vi. Vi kunde ju faktiskt, ärligt talat knappt
spela! jag kom på den briljanta idén att hyra en rökmaskin. Fråga mig inte
varför, men av någon anledning bokade vi en rökmaskin i Göteborg. Man kunde
hyra rökmaskiner på betydligt närmare ställen som Helsingborg, Malmö eller
Åhus. Men, nej, Göteborg skulle det vara. Och Göteborg blev det. Dagen innan
konserten körde jag och Kristian upp för att hämta maskinen. Utan att ha några
större erfarenheter av rökmaskiner bad vi att få den största och kraftigaste
som fanns att tillgå...
Så kom den stora dagen till slut. Och den började inte bra.
Jag var så nervös redan på morgonen att allting svartnade för ögonen. Och ont i
magen hade jag. Vad hade jag gett mig in på? Vi samlades på eftermiddagen på
Perrong 23. Jag slukade en öl för att försöka lugna mina nerver som vid et här
laget satt utanpå kroppen. Vi packade instrumenten och begav oss till
Hembygdsparken. Efter ytterligare någon öl var vi nu redo för soundcheck. Och
jag bara hatade det. Jag var så skräckslagen att jag inte har något som helst
minne från soundchecken. Däremot minns jag hur jag någon timme innan konserten
sprang och gömde mig från alltihop, drack en öl, och önskade att något skulle
hända som gjorde att vi fick ställa in alltihop och åka hem. Men ingen hände
och snart var det vår tur...
Efter några klunkar Southern Comfort var det dags att gå upp
på scenen. Ja, nästan i alla fall. Först skulle vårt intro på drygt 17 minuter
göra sitt. När det var några minuter kvar på introt startade vi rökmaskinen.
När det till slut var dags att kliva in på scenen hittade vi knappt till våra
platser. Utan vår gigantiska byggnadslampa på 1000 watt, som Jams hade lånat,
hade vi nog inte sett någonting alls. Så mycket rök hade sprutats ut från
maskinen. Och mer skulle det bli.
Rent musikaliskt var debutspelningen en smärre katastrof.
Instrumentala Theatre Of Noise inledde. När det var dags för sången i nästa låt
When The End Is Near upptäckte jag att min röst hördes ungefär tusen gånger
starkare än musiken. Jag blev så rädd att jag bara ville gömma mig. Så det
gjorde jag. Full rulle på rökmaskinen! Vi dränkte inte bara scenen utan även
större delar av publiken med scenrök. Obekräftade rykten gör gällande att en
boende i ett hyreshus bakom scenen trodde att den kraftiga rökutvecklingen
berodde på brand och kontaktade brandkåren som ryckte ut.
Vi spelade även falska versioner av Burning Bridges, I Remember, I Saw You Playing (som Jams hade plockat med sig från Howling
Corpse), By My Side, New Dawn Fades samt två nya låtar, Perfect Woman och
Kinder Lachen Härlich.
Konserten dokumenterade på video och när jag senare på
kvällen tittade på filmen blev jag återigen livrädd. det var bland det värsta
jag hört i hela mitt liv! Det var det, tack och hej. Jag ville inte visa mig
ute på länge och Never Mind hade just gett sin första och sista konsert. Om det
inte varit för att rätt reporter befann sig på rätt plats vid rätt tid.
När jag morgonen därpå slog upp tidningen läste jag om
rockgalan. Började läsa om de andra banden. De hade varit av skiftande kvalitet
och varje band hade fått några raders utrymme. Vad de spelade för sorts musik
och annat smått och gott. I Bästa fall. Oftast stod det bara "xxx levererade
tung hårdrock. Nästa var xxx som spelade amerikansk-inspirerad rock i bästa
Bryan Adams-stil." Så läste jag plötsligt "Depprockarna Never Mind var helt
klart kvällens bästa band. De lyckades rädda den annars ganska tama
tillställningen med sin allvarliga rock. De avhandlade all världens död och
pina i dimmorna från en väsande rökmaskin". Jag läste vidare att vi skulle ha
all ära för att ha spelat kvällens smakfullaste cover, New Dawn Fades av Joy
Division. Kristianstadsbladet tyckte att Never Mind lät som Imperiet.
Jag tänkte att kanske vi skulle ge det en chans till i alla
fall. Kanske det trots allt fanns en framtid någonstans för Never Mind.
Vi fortsatte att repa i källaren resten av sommaren. Vi
tryckte vi upp konsertaffischer efter att ha bestämt att vi skulle fortsätta
och sent på hösten fick vi en spelning på Perrong 23, som förband åt Dark
Continent.
Speldagen kom och vi hyrde ännu en gång en rökmaskin. Denna
gången valde vi en i Helsingborg. Soundchecken försvann från mitt minne lika
fort som förra gången. Tyvärr är mitt minne från spelningen inte mycket bättre.
Jag minns dock att röken från rökmaskinen fyllde hela bygget till
bristningsgränsen. Vi dränkte scenen i rök. Vi dränkte publiken i rök. Bakom
publiken, vid ingången, fanns en dörr. Som var stängd. Bakom dörren fanns en
trappa. Som var rökfylld. Hallen på ovanvåningen var också rökfylld. Längst
bort i hallen fanns ännu en stängd dörr. Logen bakom den var rökig. Och det sipprade
ut rök mellan små springor i det stängda fönstret inne i logen.
Jag minns även ett tillfälle under spelningen när röken
tillfälligt lagt sig något. Jag tittade bort mot Jams, och sedan mot Kristian.
Jag såg inte Kristian. Jag tittade noga. Kristian var inte där. Jag hörde hans
bas men han var inte på scenen! Jag fick förklaringen efter spelningen.
Kristian hade lämnat scenen och vandrat bort till Sir K. Gaerr som satt bakom
mixerbordet för att prata lite. Han hade basen med sig och fortsatte spela
under tiden, och med tanke på hur rökigt och mörkt det var i lokalen så är det
inte säkert att det var någon annan än jag som märkte att han försvann ett tag.
Alltid något isåfall. Att ett av mina få minnen från konserten är något jag är
ensam om att minnas. Det sägs i alla fall att det var en bra spelning. Och jag
läste i tidningen att Never Mind spelade så det rykte...
Det sägs även att vi uppträdde på Perrong 23 den 23
december. Vi spelade visst I Saw You Playing, New Dawn Fades och en låt till.
Jag minns inte själv, men det stämmer säkert...
Nu hade det hunnit bli januari 1990. Dags att investera i ny
musikutrustning. För sjutusen kronor köpte jag
en maskin som hette ART SGE, som var ett effektrack som innehöll det
mesta jag behövde. Ännu dyrare var en annan maskin. En ny trummaskin. Det var en
Roland R8 HRC. Det kom att bli Never Minds viktigaste medlem. Så viktig att den
förtjänade ett eget artistnamn. Från och med nu var Roland Thunder trummis i
Never Mind. Vi programmerade maskinen och repeterade som besatta. Vi spelade
ofta in våra repetitioner på band. Vi spelade även in mycket material på vår
studio. Vi spelade in demos av bland annat New Dawn Fades, Burning Bridges, By
My Side, Kinder Lachen Härlich samt nya After All.
Framåt våren fick vi en ny spelning på Perrong 23. Denna
gång som förband åt Stillborn. Det var första konserten med Roland Thunder.
Tyvärr jobbade vi alldeles för lite med programmeringen. ja, inte vad gäller
antal ljud och effekter. Vi ville använda så många olika ljud från maskinen som
möjligt (och lite till om Jams fått bestämma) men så vidare fantasirikt
programmerat var det som sagt var inte. Däremot ville vi gärna utnyttja
maskinens alla utgångar. Vi delade upp trummljuden så att varje trumma hade sin
egen utgång från maskinen. På så sätt kunde man lägga trummorna precis så som
man ville mixen. Lite till höger, eller vänster eller i mitten. Dessutom kunde
man lägga till effekter på enskilda trummor.
Vi lade upp trummorna hej vilt till höger och vänster. Att
kolla volymen på hos de olika trummorna individuellt tänkte vi inte så mycket
på. Vilket resulterade i att man under konserten ibland kunde högra några
trummor från höger sida medan en cymbal plötsligt small till från vänster sida
i full volym. Vi märkte inte av detta eftersom vi inte hörde utljudet utan
hörde alla trummor utan mixning i monitorer framför oss. Vad vi däremot märkte
var att trummorna försvann mer och mer från våra monitorer. Varför vet jag
inte. Inte skulle väl en mixerkille få för sig att medvetet utan tecken från
oss sänka volymen i monitorerna. Fast jag kan inte komma någon annan förklaring
heller. Och av någon anledning är detta ett vanligt fenomen under våra
konserter.
När vi under konserten hade kommit halvvägs in i New Dawn
Fades var jag på ett ställe och gapade för full hals, Jams på ett annat ställe
i låten och Kristian på ett tredje. Ingen av oss på samma ställe som Roland
Thunder. När vi hörde trummorna lät det betydligt bättre, som i Kinder Lachen
Härlich, When The End Is Near, Burning Bridges och Girl Special. Girl Special,
som var en nyskriven låt av Parsen, var en tung, långsam låt som varade i
evigheter. Det var första och den enda gången vi spelade låten. I den
skepnaden. Den skulle fyra år senare genomgå en liten operation och förvandlas
till Rave.
Vi fick återigen bra recensioner. Jag läste att Jams spelade
bra gitarrsolon och att min sång hördes. ja, det var (är) inte alltid så är
fallet... Perfect Woman, som vi framförde utan trummor, blev också uppskattad.
Nu var det dags för nästa projekt. Vi skulle göra en skiva.
Vi bokade tre dagar i LMS- Studion i Bjärnum. Vi tänkte göra en singel med New
Dawn Fades, Burning Bridges och Perfect Woman. Vi gjorde nya demos av låtarna
som vi gav teknikern, Jack Johansen.
När vi tidigt på morgonen kom till studion tog vi lite tid
att bekanta oss med Jack och lyssna igenom våra demos. När det sedan var dags
att starta arbetet började vi med att koppla upp trummaskinen. Vi skulle gå
igenom programmeringen noggrant med Jack och föra över informationen till en
dator. Han började prata om midikanaler, notvärden, multiläge och jag fattade
inte ett dyft. Så långt in i instruktionsboken hade jag inte kommit...
Vi överlät detta till stackars Jack som satt och försökte få
ordning och reda på vårt katastrofarbete. Och vi som tyckte vi hade varit SÅÅ
duktiga och förberedda.
Det tog nästan hela dagen innan trummorna hade hittat sin
plats i datorn och vi kunde börja spela in våra instrument. Nästa problem vi
stötte på var att Kristian spelade i otakt hela tiden. Han kunde inte, av någon
anledning, hur han än försökte få till det så att det lät tight med trummorna.
Jack spelade till slut in en tagning med Kristians bas i datorn och ägnade
sedan stor tid med att redigera basspelet, och flyttade tonerna och placerad
dom med datorns hjälp på rätt plats.
När vi till slut spelat in alla våra instrument på två av
låtarna hade det gått två dagar. Eftersom vi bara hade tre dagar totalt i
studion blev vi tvungna att skippa Perfect Woman. Jack, som hade spelat in
mycket dansmusik i sina dar, tyckte att "en orgel och ett vackert solo på
akustisk gitarr hade varit på sin plats". Så på Burning Bridges spelade Jack in
sitt vackra solo på sin akustiska gitarr. Och en orgel i bakgrunden...
Tredje och sista dagen i studion började med att jag skulle
sjunga. Det var tidigt på morgonen och jag hade ont i halsen. Att sjunga tidigt
på morgonen och dessutom ha ont i halsen var ingen hit. Jag hör på inspelningen
hur oinspirerad jag låter. Det färdiga resultatet består av ihopklipp från
många tagningar. Under inspelningen höll jag ofta mina händer på hörlurarna,
ganska nära mikrofonen. Och inte förrän nar allting var färdigmixat upptäckte
vi att min digitalklocka pep till under slutrefrängen. Den hamnade på skivan.
New Dawn Fades gick lite bättre. Den spelades in i omgångar.
Jag sjöng några rader åt gången, sedan lyssnade vi och sedan några rader till.
Trots det lyckades vi även här få med ett misstag. Jag tappade rösten något i
andra stycket under en tagning och just denna kom så klart med på skivan.
När väl sången var klar var det dags för mixning. Efter ett
par timmars arbetande och pillande på mixerbord och effekter skulle låtarna
läggas på ett DAT-band. Att spela in på DAT-band kräver noggrannhet och
precision eftersom det är väldigt lätt att överstyra inspelningsnivån vilket
resulterar i ett sprakande, sprucket, distat ljud.
Vi skickade iväg DAT-bandet till Audio Disc för pressning av
vår singel. Tusen exemplar ville vi ha, och de skulle levereras till den 18
maj. När de hade fått vårt band blev jag uppringd av dom och fick förklarat för
mig att New Dawn Fades var för lång för att få plats på en vanlig sju-tums
singel. Hur skulle vi lösa detta? En maxisingel hade blivit för dyrt, och
CD-skivor var på den tiden dyrare att framställa än vinyl. Till slut kom vi
fram till en lösning. De kunde pressa skivan på 33/3 varv, det vill säga samma
hastighet som LP-skivor. Lite dyrare var det förstås att göra så, men det var vårt enda val. Tyvärr
blev jag informerad om att ljudkvalitén skulle försämrades något vid
pressning på detta lägre varv.
Lite dyrare. Precis vad vi behövde. Inspelningen hade kostat
en förmögenhet, tyckte vi. Och så klart så valde vi Audio Disc för det var hos
dom de stora artisterna pressade sina skivor. Givetvis var Audio Disc de
dyraste skivpressarna i landet.
Det var nu dags att börja fundera över omslaget. Precis som
på vår affisch så gjorde jag och Jams några prototyper på omslaget. Vårt
originalomslag som vi valde såg ut ungefär som det slutgiltiga, men med
skillnaden att framsidan pryddes av en röd tempel-liknande byggnad. Men dels
med tanke på att varje extra färg kostade mycket pengar samt det faktum att det
var lite väl mycket The Sisters Of Mercy över omslaget så valde jag i sista
sekunden att plocka bort det. Omslaget blev nu svart med Never Mind-loggan i
guld. Precis som på våra affischer. SiB-Tryck fick uppdraget att framställa
omslag och etiketter. SiB Tryck var det företag där de stora artisterna gjorde
sina omslag. Så klart.
På framsidan av omslaget stod det även New Dawn Fades. På
baksidan stod båda titlarna. Anledningen till att vi ville ha skivan till den
18 maj var att just denna dagen, tio år tidigare, tog Ian Curtis, sångaren i
Joy Division, sitt liv. På omslagets baksida stod "Released 1990 05 18 For The
Memory Of Ian Curtis". Och där stod även A PAM Production. PAM Production
förekommer ofta på material av Never Mind. Det är jag som är PAM. Så enkelt är
det. Redan när jag var liten och gjorde blandband skrev jag PAM på mina
kassettband. PAM står för Per Anders Mikael. Bolaget jag bildade fick heta PA
Production då PAM Production var upptaget. Finns bland annat ett svenskt
företag som heter PAM Pro som bildades ungefär samtidigt som Never Mind som
sysslar med uthyrning av bland annat
rök- och skummaskiner. Trots namnet PAM och deras rökmaskiner så har jag inget
med företaget att göra... Skivnumret PAM 701 var det mest logiska skivnummer jag
kunde komma på till vår skiva. PAM för att det är min grupp, sjuan för att det
är en sjutumssingel. 001 för att det är vår första singel.
När jag så fick tespressar av skivan blev jag lycklig. När
jag spelade skivan blev jag olycklig! Jack hade lyckats med att överstyra
inspelningen på DAT-bandet. Jams gitarrer på Burning Bridges stack iväg och
spretade och lät som om den låg utanpå allt annat och skar sönder låten som en
kniv. På en testmix som gjordes i studion lät gitarren vacker men på skivan katastrofalt
hemsk. Men samtidigt var det en stor händelse. Att sätta på en skiva och höra
sig själv. Stort på den tiden. En händelse och känsla jag aldrig kommer att
glömma.
Det började närma sig 18 maj så det fanns inte tid att göra
någon omixning av låten. Det fanns inget annat att göra än att godkänna
testskivan och ge klartecken om att börja pressa den. Testpressen kom i ett
provexemplar av omslaget, med skillnaden att på provet var det svarta blått och
texten i vitt. De färdiga skulle dock komma i svart och guld så omslaget var i
alla fall nöjda med.
Vi bokade Perrong 23 till den 18 maj. Vi tänkte ge en
konsert till minne av Ian Curtis och samtidigt göra reklam för singeln.
Snart dök det upp ett nytt problem. Audio Disc lät meddela
att skivorna inte kunde levereras i tid till den 18 maj. Mindre än en vecka
dit... Jag lyckades till slut få dom att trycka upp några testpressar omgående.
Några omslag kunde vi inte ordna i tid, så till konserten den 18 maj, dagen då
Never Mind släppte sin debutsingel, fanns inga singlar till försäljning. Det vi
kunde erbjuda var tio provskivor i vita omslag som vi kunde ge bort.
Dagen innan konserten var jag i Helsingborg och - just det -
hyrde en rökmaskin! Plötsligt var det den 18 maj. En stor dag för Never Mind.
Vi skulle ha en release-konsert. Utan skivor, men ändå. Vi hade i varje fall
några provskivor. Och vi visste att de andra var på väg. jag kommer aldrig att
glömma den dagen. Jag kommer heller aldrig att glömma konserten. Som skulle
komma att bli (ytterligare en?) katastrofspelning. Men först skulle vi bli
intervjuade av Norra Skåne, som var den enda av de cirka 15 tidningar vi hade
bjudit in till presskonferens...
Konserten började med att vi inte fick igång trummaskinen.
Efter att ha löst problemet (det var en sladd som jag hade glömt att koppla in)
så kunde vi börja spela. Vi inledde med en av singellåtarna, Burning Bridges.
Ganska omgående upptäckte vi att min gitarr var ostämd och att det var fel
effekter på den. Min ART SGE, effektracket som jag hade köpt, var programmerad
och kunde styras via en fotpedal. Men det verkade som om effekterna för det
mesta hade hamnat på fel platser. Jag styrde både effekterna och trummaskinen
med fötternas hjälp via två pedaler. Halvvägs in i Burning Bridges skulle jag
ända gitarrljud. Jag tryckte på min fotpedal och... vips, så tystnade trummorna.
Kristian och Jams riktade blickarna mot mig och jag själv var mest som ett
levande frågandetecken innan det gick upp för mig vad jag hade ställt till med.
Jag tryckte helt enkelt på fel fotpedal. Jag har ett minne av att jag innan
konserten bytte pedaler så att den som tillhörde trummaskinen styrde effekterna
och tvärtom. Vet inte om det stämmer eller om det eller ens var möjligt. Men
jag antar att om det nu vore möjligt att jag faktiskt gjorde det. I vilket fall
lyckades jag klanta till det redan under första låten.
- Ursäkta, ett tekniskt missöde... muttrade jag fram i
mikrofonen.
- Vi är strax tillbaka... pep Kristian fram, samtidigt som jag försökte få rätt
på trummaskinen igen. Efter väldigt många om och men så kunde vi fortsätta.
Trummorna till Burning Bridges startade åter, men stannade igen efter ungefär
fyra sekunder. Då gav jag upp den låten och gick fram till maskinen och tryckte
istället in nästa låt. Vi spelade I Saw You Playing, I Remember, By My Side,
nya You´re In This Too, som jag då tyckte var den bästa låt jag någonsin gjort.
Men det mesta lät falskt. Det var inte många rätt. Ofta såg
jag förvirrad och trött ut där jag stod, iklädd en Nick Cave-tröja, jeans
jacka, kortklippt och utan solglasögon! Under konserten kom jag på att vi hade
provskivor så jag tänkte dela ut några. Jag gav en singel till min kusins
kompis. Sedan orkade jag inte mer.
Vi spelade högt. Väldigt högt. Vilket resulterade i att man
inte alltid hur illa vi spelade. Mullret kunde ibland uppfattas som ett skönt
sound. Vi vill i varje fall tro att det var så. Fast det var sparsamt med
applåderna. Det blev minst sagt pinsamt när vi hade spelat vår sista låt. Och
ingen applåderade! Där stod vi på scenen och tittade... Vi tackade för oss innan
vi förklarade att, okej, en låt till kan vi väl köra... Pinsamt var ordet.
Trummorna till New Dawn Fades startade och Kristian fick fram, knappt hörbart,
"tack till Ian Curtis.....". PINSAMT var ordet!
Konserten filmades av Richard R. Martinsson, som var en
gammal bekant till mig. Vi hade lärt känna varandra sju år tidigare, då vi var
i Göteborg och tittade på Thin Lizzy tillsammans med bland andra Magnus
Rosling, som jag spelat en del med senaste åren. Vi umgicks inte direkt så vi
kände väl inte varandra så bra egentligen. Men Richard hade börjat vistas på
Perrong 23 allt mer så det hände ju att man växlade några ord. Jag visste att
han spelade trummor och lyssnade på all sort musik. Gärna Frank Zappa, Toto och
Pink Floyd.
Richard var hur som helst inbjuden till konserten. Efter
spelningen hade vi en privat tillställning tillsammans med en handfull
människor, däribland Richard. Vi pratade om allt möjligt, mest om musik, och
kom fram till att vi hade ungefär samma syn på musikbranschen och att jag och
Richard i grunden hade likartade idéer. Vi tyckte det skulle vara kul att jamma
ihop lite, med Richard på trummor.
Vi gjorde slag i saken och någon dag senare samlades Never
Mind, tillsammans med Richard, på Perrong 23. Vi jammade och spelade några av
våra låtar med Richard bakom trummorna. Vi spelade vår ballad Kinder Lachen
Härlich. Kristian och Richard tyckte att vi skulle prova att spela den i ett
snabbare tempo. Vi började om och Richard ökade takten. Ordentligt! Det var
knappt vi kunde hänga med i låten. Men låten blev mycket bättre och har sedan
den dagen aldrig mer framförts som en ballad... Efter att ha spelat nån timme så
bestämde vi att byta ut Roland Thunder mot Richard R. Martinsson. På prov i
varje fall.
Någon dag senare satte Richard upp sitt trumset i vår
källarlokal. Jag inbillar mig att det måste varit en mardröm för övriga
familjemedlemmar. Vi satte igång och repetera in våra låtar med vår nya
trummis. Vi spelade I Saw You Playing, I Remember, By My Side och, givetvis,
singellåtarna. Vi hade repat i ungefär en vecka då Sir K. Gaerr kontaktade oss.
Han hade ordnat en spelning på Mejeriet i Lund. Kommande helg! Vi tackade ja
och repade snabbt in ett set på ungefär 25 minuter. Vi tog nya gruppbilder och
talade om för Norra Skåne att vi skulle spela i Lund och att vi nu hade en
levande trummis.
Norra Skåne hade även någon vecka innan recenserat vår
debutsingel och gett den tre plus. Skribenten i fallet berömde Kristians tunga
och gungande basspel, och Anders J-son´s säkra sång. Det enda han klagade på
bandets val av tekniker. Produktionen lät lite väl torr och i snällaste laget,
men vid ett byte av tekniker såg han fram emot en LP med Never Mind.
Nu hade vi i vilket fall som helst släppt en skiva och haft
releasespelning. Även om spelningen från början den 18 maj var tänkt som en
hyllning till Ian Curtis och Joy Division så får den även räknas som en
releasespelning. Dagen innan, den 17 maj, gav vi även en hemlig konsert på
Perrong 23 med några få inbjudna.
Spelningen på Mejeriet i Lund var kort. Fem låtar spelade
vi. Jag har två starka minnen från denna spelning. Först scenen. Den kändes enormt stor. Jag hade aldrig varit
så långt från mina bandmedlemmar på en scen tidigare. Sedan var det ljudet. Det
lät så otroligt bra så jag var mer koncentrerad på att lyssna än på att spela
och sjunga. Jag ville så gärna hoppa ner i publiken och se och höra oss. Tyvärr
är detta en av få av alla Never Mind´s spelningar som inte finns inspelad på
band och video. Jag vill minnas att vi hade utrustning med oss för att spela in
men att bandet var tomt efteråt, troligtvis på grund av någon sladd inte
tryckts in ordentligt. Eller för att REC knappen inte trycktes in... Har också
obekräftade uppgifter att Roine Svensson, sångare i hässleholmsbandet
Strawberries, blev tillfrågad att filma konserten. Fast vad jag vet blev det
aldrig av.
Mina egna konsertbesök hade nu minskat ännu mer, från ett
par i månaden till ett par om året. Under sommaren var jag faktiskt på två
konserter utomlands. Först var jag i München och såg Madonna. Helgen efter åkte
jag till Potzdamer Platz i Berlin för att, tillsammans med cirka en halv miljon
människor, se Roger Waters framföra Pink Floyd´s The Wall.
Jag om en kompis bestämde oss dagen innan att resa till München
för att se Madonna. Vi gick till stationen, köpte tågbiljetter, och åkte strax därefter.
Var München låg hade vi inte en aning, bara att det låg någonstans i Tyskland. När
vi åkt sådär en fem timmar stannade tåget till en längre stund i Hamburg. Vi
tänkte att vi kanske snart var framme. Vi frågade en konduktör hur långt det
var kvar och han sa att vi skulle vara framme i München om cirka åtta timmar...
Men det visade sig vara värt besväret. Jag hade börjat
lyssna på Madonna under året och beundrade hennes senaste skiva Like A Prayer. Och
då jag hade bra koll på skivsamlande så märkte jag att hennes skivor började
generera pengar för samlare. Så jag började köpa på mig en del. Och snart hade
jag skaffat mig ett hundratals skivor med henne, varav många väldigt sällsynta.
Jag började skaffa promotionprylar och jag hade redan en del kontakter med
WEA-Metronome Records, som var Madonna´s svenska skivbolag. Det ena ledde till
det andra och av en ren slump så kom diskussionen om en svensk fanclub på tal,
och jag visade intresse av att ansvara för den. Efter att ha fått klartecken
från Lynn Shafran och Liz Rosenberg som Madonnas närmaste medarbetare blev jag
president för Madonnas fanclub i Sverige. Jag insåg inte då vad jag gett mig in
på. Jag hyrde en postbox och dit skulle brev från fans hamna. Adressen spreds
snabbt i alla möjliga tidningar som var populära då, såsom Slitz och Okej. Det
kom så många brev efter ett tag att det var omöjligt att hantera. Jag skulle få
anställa folk och driva det som ett företag för att få det att fungera. I samma
veva hade jag dragit igång PA Production tillsammans med Kristian och Strawberries
sångare Tomas Ehrenberg. PA Productions huvudsakliga uppgift var att syssla med
konsertbokningar samt att ha hand om Never Mind. Det fanns varken tid, råd
eller ork att samtidigt driva Madonna´s fanclub så den lades ner.
Vi jobbade mycket med PA Production, det var under en period
en heltidssyssla. Vi hade avtal med Svenska Artistförmedlingen, Julius
Biljettservice, samarbete med bussbolag, sponsoravtal med Coca Cola. Och många
andra var inblandade. Vi hade band bokade och lokal bokad. Konserter skulle
hållas i Qpoolen, men fritidschefen ändrade plötsligt hyresvillkoren och vi
tvingades lägga ner projektet och säga upp samarbetet med alla berörda.
Never Mind fanns i alla fall kvar. Vi repeterade ofta och vi
gjorde demoinspelningar av Burning Bridges, I Remember, Perfect Woman och New
Dawn Fades. Mot slutet av augusti bokade vi Perrong 23´s studio och tillbringade
fyra dagar där. Där spelade vi in nyskrivna You Can See It Anywhere, I Saw You
Playing och I Remember. Precis som förra vistelsen i Perrong 23´s studio så
jobbade Sir K. Gaerr som tekniker under inspelningen. Under hösten övade vi en
set som bestod av You´re In This Too, I Remember, You Can See It Anywhere, New
York, Burning Bridges, Kinder Lachen Härlich, When The End Is Near, New Dawn Fades,
I Saw You Playing, Perfect Woman, By My Side (som innehöll inslag av Walk On
The Wild Side av Lou Reed samt Papa Don´t Preach av Madonna).
Det finns även obskyra inspelningar från 1990 av The Sisters
Of Mercy´s Amphetamine Logic och Marian, Madonna´s Like A Prayer och Over And
Over, Stay Marie (med sång av Jams) och New Dawn Fades , här med sång av Magnus
Albertsson - som gjorde audition som ny sångare (!).
Innan året tog slut hann vi med att göra en spelning på
Perrong 23. Denna gång var vi inte förband. Vi hade heller inget förband. Det
var bara Never Mind som uppträdde. Förväntningarna hade börjar bli större nu.
Vi hade inte uppträtt i Hässleholm sedan vi gav ut New Dawn Fades. Dessutom var
det en och annan som var nyfiken på hur Never Mind lät med riktig trummis. Den
8 december fick de svaret. Då gav vi en bejublad konsert inför ett fullsatt
Perrong 23. Strax innan konserten fick vi höra att vi slagit publikrekord för
året. När vi hörde vårt förinspelade intro gick vi ut från logen och gick genom
publiken upp på scenen. Vi togs emot med applåder och jubel och öste igång med
Burning Bridges. Sedan var de dags för You Can See It Anywhere som följdes av
kvällens nyskrivna låt Melody Maker. Stämningen var svettig under I Saw You
Playing och Kinder Lachen Härlich. Vi spelade även Perfect Woman och New York. Även
I Remember, som jag har för mig att jag börjat tröttnat på, återupplivades. Detta var i vilket fall sista gången Never
Mind spelade den. Efter When The End Is Near lämnade vi scenen, totalt utmattade.
Men publiken ville höra mer. Så vi klev upp på scenen och körde By My Side.
Under sommaren hade Strawberries, som var ett annat
hässleholmsband (i vilket Richard R. Martinsson var trummis) givit ut en
singel. En av låtarna, I Read It In The Papers, blev en mindre "stadsplåga". Never
Mind spelade under hösten I Read It In The Papers ibland på repetitionerna för
skojs skull.
När konserten på Perrong 23 hade nått sitt slut gjorde
Richard ett trumsolo och sedan började jag spela inledningen till I Read It In
The Papers. Övriga hängde på och det blev en triumfartad avslutning på
konserten. Och på året. 1990 hade varit ett bra för Never Mind och vi såg fram
emot nästa...
