fa, fa, fa, fa, fashion!
Jag föddes den 13 augusti 1968 i Kristianstad, växte upp i Hässleholm med mina föräldrar Anne-Marie och Gert . Vi bodde i en trerummare mittemot kyrkogården. Jag blev väldigt tidigt intresserad av musik. Vid ett par års ålder lyssnade jag på Creedence Clearwater Revival och sjöng med i texterna så gott jag kunde på min egen engelska. Mitt intresse för musik var enormt. När jag var fyra år fick jag lillasyster som döptes till Ann. Jag umgicks mycket med min kusin Eva Johansson. När lillsyrran blev lite äldre fick även hon vara med och leka melodifestival, som var en av favoritlekarna. Vi klädde ut oss till ABBA och mimade till deras låtar. Evas hopprep fungerade alldeles utmärkt som mikrofoner.
Min skoltid kan snabbt resumeras: Första anhalt var Bullerbyn,
där jag gick på dagis. Jag började lågstadiet på Kyrkskolan, men bytte ut denna
mot Ljungdalaskolan efter ett år sedan familjen flyttade in i en villa nere på
Ljungdala utanför stan. Tre minuters promenad till skolan var alldeles lagom.
Jag hade säkert det dubbla innan...
Läredaskolan var platsen där jag tillbringade gymnasietiden. När det var dags
att välja linje inför gymnasiet föll valet på vetenskaplig linje till vilken
jag lyckade komma in på.
Mitt klassrum på Ljungdalaskolan
Mitt musikintresse bestod men det var inte förrän vid tolv års ålder som det sa Pang!!! Jag och min bästa kompis Richard Holm fick för oss att vi skulle gå på
skoldiskotek. I normala fall gick vi aldrig på diskotek. Vi satt hellre hemma
och spelade Couronne eller Bondespelet och lyssnade på musik. Dessutom var det kallt den här kvällen. Det började närma sig jul. Och jag hade halsfluss. Jag
hade alltid halsfluss. Jag var febrig och kände mig inte alls bra. Men vi hade
bestämt oss för att gå på skoldiskoteket, så då fick det bli så.
"There´s a brand new dance but I don´t know its name... Oo bop, do, do, do, do, do, do, do,do, fa, fa, fa, fa, fashion!"
Jag blev förtrollad. Något hände inom mig. Det kändes som jag fick en
uppenbarelse. Eller var det febern som fick min hjärna att spela ett spratt?
När låten tonat ut rusade jag upp till discjockeyen och frågade vad i hela
fridens namn det var mina öron just upplevt. Det var någon som hette David
Bowie. En ny singel från hans senaste platta Scary Monsters.
Någon dag senare var jag en lycklig ägare till Scary Monsters. Det var den absolut bästa skiva jag hade hört i hela mitt liv. Än idag hamna skivan på den övre halvan på min tio-i-topp lista över, i mitt tycke, världens bästa skivor. Jag ville höra mer av denna "Gud" och ett år senare hade jag 30-40 skivor med Bowie. Väggarna i mitt rum fylldes med Bowie-bilder och jag läste allt som fanns att läsa om honom.
Året därpå gjorde jag en märklig upptäckt. Universum hade
inte bara en, utan TVÅ gudar!!! Jag blev förvirrad. Varför hade ingen talat om
detta för mig? Fast det är ju klart, med tanke på "Du skall inga andra Gudar
hava jämte mig" så kan kanske förstå att det inte var något man talade högt om.
Denna andra Gud visade sig heta Roger Waters. Jag funderade en stund på om hans mamma hette Holy... Roger ingick i en orden som kallade sig Pink Floyd. Och det var ju inte mer än rättvist att dyrka denna lika mycket så det var bara att börja köpa skivor och bygga upp en Pink Floyd samling...
När jag var femton år började jag gå på konserter. Det var inte
ovanligt med 5-6 konserter i månaden. Jag skrev om del av dessa i
lokaltidningen Norra Skåne. Jag såg allt jag hann med.
Ja, jag såg givetvis även David Bowie och Roger Waters.
Första gången jag såg Waters var hans allra första konsert utan Pink Floyd. Det
var världspremiären på hans turné The Pros And Cons Of Hitch-Hiking. Jag stod
utanför konsertstället när bussen Roger Waters åkte i kom. Bussen gled sakta
upp och stannade bredvid mig för att vänta på att grindarna skulle öppnas. Jag
fick syn på Waters vid en fönsterplats och jag stod utanför och viftade med en
nyinköpt banderoll mot honom. Jag befann mig någon decimeter från fönstret och jag hann titta Guden i ögonen länge innan bussen gled vidare. Det var för
övrigt den bästa konserten jag ännu varit på...
De första Bowie-konserterna jag var på 1983 var tyvärr inte lika imponerande.
Jag började gå på ännu fler konserter (hur nu det var
möjligt) och med hjälp av ett presskort och en massa envishet träffade jag
många av artisterna. Jag kom många gånger backstage genom att bara prata mig
till det. Jag tyckte livet var underbart. När övriga gick på skoldiskotek var
jag på fest med Scorpions, käkade fin mat i Mike Oldfields loge (och råkade få sångerskans Maggie Reillys - mest känd för sången på Oldfiedl Moonlight Shadows - ena sko med mig hem) eller pratade i
telefon med Gyllene Tider och Nena. När jag var nitton år hade jag personliga
kontakter med många artister såsom The Mission, Lolita Pop, Sort Sol, Sator,
och många mindre kända. Om de var kända eller inte spelade egentligen roll, det
var musiken som var det viktigaste och jag lika glad att lära känna lokala band
som Sadwings, Common Sense och Louise & The Porny Peas. Jag var stora fans
till dessa band.
Det hände mycket på denna tiden, många händelser som tjugo
år senare inte skulle vara lika enkla att genomföra. Internet skulle senare
öppna upp världen för lättare kommunikation och tillgänglighet med sina idoler.
I varje fall via tangentborden. Den verkliga kontakten fick motsatt effekt, artisterna blev mer svåråtkomliga i verkliga livet och att ta sig in på konserter utan biljett mer eller mindre omöjligt. När Bruce Springsteen spelade på Ullevi i
Göteborg 1985 tog jag mig in utan biljett. Hamnade dessutom av en slump på
VIP-läktaren. Björn Borg satt bredvid mig. Jag tog mig backstage på en stor
tv-gala som sändes från Scandinavium i Göteborg 1986. En annan gång gick jag
och min kompis Konstantinos Garamblianas till TV-huset i Stockholm där det skulle sändas en annan stor
tv-gala. Jag presenterade mig i receptionen och sa att jag kände Pernilla
Wahlgren som skulle medverka och blev vi blev försedda med VIP pass och skålade snart backstage och pratade med Carola, Agnetha Fältskog från ABBA, och Janne 'Loffe' Carlsson tvingade upp mig för att tillsammans med övriga artister medverka i den direktsända finalen. Min mamma ropade några gånger till mig och sade att det var en Karin Wistrand i telefonen. Karin var sångerska i Lolita
Pop, då ett av landets största popband. Om jag verkligen kände Pernilla
Wahlgren då? Jodå, även hon ringde hem till mig, någon gång då hon råkade
befinna sig i Hässleholm och undrade om jag ville komma och äta middag med
henne (!). Jag var även med på turné med Pernilla...
Eftersom jag älskade musik så var det självklart kul att se,
träffa och ibland lära känna alla dessa artister. Men samtidigt blev det
vardagsmat, jag gjorde det så ofta att jag inte längre reagerade över det. Jag
började tänka allt mer på "varför inte bli en artist själv?" Det kändes så
naturligt och självklart. Så jag bestämde mig för att "då får det väl bli
så..."
Perrong 23
Perrong 23, som drevs av Hässleholms Musikforum, blev som
ett andra hem för mig. Här samlade stans musikintresserade för att lyssna på,
och prata om, musik. Det fanns även en scen för repande band. Det var blandade
musikstilar som spelade på den lilla scenen. Här fanns ett hårdrocksgäng som
kallade sig för Sadwings, ett pop/rock band som hette Louise & The Porny
Peas, ett annat band kallade sig för Begravningskalaset (namnet var en egen
variant på Nick Cave's tidigare band The Birthday Party). Det var det bandet
som imponerade mest på mig. De hade en annorlunda musikstil. Jag kunde på den tiden inte förklara hur dom lät, det fanns ännu inget namn som enkelt kunde
definiera denna nya, tunga, allvarliga ofta långsamma form av rock. Något som
var gemensamt för många av de här banden var att de flesta färgade sitt
relativt långa hår onaturlig svart och bar svarta kläder. Stilen hade funnits
ett antal år i England och nu hade den hittat till övriga Europa. Den skulle
senare i folkmun komma att bli kallad "depprock" eller "goth". Plötsligt satt jag där hemma, med mitt svartfärgade hår, och lyssnade på grupper som Joy Division, Siouxsie & The Banshees, The Cure, Bauhaus och Nick Cave & The Bad Seeds. Och jag blev återigen förvirrad...
Alla goda ting äro tre...
Tydligen gällde detta även Gudar. Och jag upptäckte så den tredje Guden. Han
hette Andrew Eldritch och han var nattens Gud. Han var även sångare i The
Sisters Of Mercy. När jag såg dom spela i Göteborg på en liten rockklubb 1985
vågade jag inte gå backstage för att träffa gruppen. Jag hade verkligen respekt
för denne "mörkrets furste".
Nu ville jag mer än någonsin bli artist...
