1989

Januari 1989. Nu började jag bli riktigt frustrerad. Nu var
det minsann dags att göra något av Never Mind. Sagt och gjort. Inom loppet av några veckor skaffade jag mig lite utrustning. Jag köpte bland annat en egen porta-studio, ett mixerbord, en jäkla massa effekter och en Yamaha trummaskin. Onsdagen den 25 januari sa jag till min kompis Kristian att jag hade bildat ett band och att han var bassist! Kristian blev en aning ställd vilket var helt förståeligt eftersom han aldrig spelat något instrument i hela sitt liv. Jag sa
att eftersom jag hade bestämt att han skulle bli bassist i Never Mind så fick
han lära sig snabbt. Sex dagar senare köpte sig Kristian en bas och en
förstärkare och började öva nere i vår källare.

Kristian lärde sig faktiskt spela snabbt och vi började göra
inspelningar på portan. De tidigaste inspelningar från denna tid är gjorda
under februari och inkluderar låtar som I Love You (som är Kristians första
komposition, skriven 9 februari och inspelad dagen efter), Train, Bränner Ett
Brev, I Remember, New Dawn Fades och Always Be Wantin´ You. Vår första
inspelning var Love Is Like A Knife som vi spelade in 3 februari.

Efter att ha spelat tillsammans någon månad bokade vi
Perrong 23:s studio. Never Minds tidigare medlem Sir K. Gaerr jobbade i studion vid det tillfället med att mixa en inspelning av en låt med Howling Corpse,
I Saw You Playing. Låten var skriven av deras gitarrist Jams Parsen.

Jams var också närvarade i studion när jag och Kristian kom
dit för att spela in. Under inspelningen kom Jams med en rad fantastiska idéer, som ledde till att jag bad honom spela lite med oss. Han tycktes veta vad det var Never Mind var ute efter och tillsammans blev jag och Jams snart ett
oslagbart team. Plötsligt var Jams Parsen från Howling Corpse gitarrist i Never Mind. Det var en enorm kick för mig. Och för Jams. Tillsamman med Kristian
spelade vi i sort sett varje dag (eller natt) och började skriva låtar till
gruppen. Under en vecka var även Magnus Rosling gitarrist.

När vi hade spelat i knappt en månad lånade vi en videokamera och filmade oss själva. Vi hyrde Perrong 23:s lokaler och använde oss av en ljusrigg som bestod av några spotlights som var placerade bakom oss
på golvet, samt en kraftig spotlight precis framför mig riktandes rakt upp mot
mitt ansikte. Det fruktansvärt starka ljuset tvingade mig att ha solglasögon på mig. När vi tittade på inspelningen efteråt tyckte vi att allting såg jäkligt
tufft ut. Även om vi inte alltid spelade så bra musik så var det i varje fall
spännande och intressant att titta på oss.

Faktum är att det lät inte så illa. Okej, så värst samspelta
var vi kanske inte, men det lät på något sätt ganska.... unikt. Vårt låtmaterial på den tiden lär knappast gå till historien direkt, men vi hade ju just börjat
spela tillsammans och själva tyckte vi låtarna var hur bra som helst. Vår första setlist bestod av Theatre Of Noise, nyskrivna Burning Bridges, New Dawn Fades, When The End Is Near, Train, I Remember samt By My Side. Som intro använde vi Benjamin Britten's Young Person's Guide To The Orchestra. 17 minuter lång...

På videon, som filmades av Sir K. Gaerr, dokumenterades
liveversioner av Theatre Of Noise, Burning Bridges, New Dawn Fades, I Remember och By My Side (med inslag av David Bowies "Heroes"). En svartvit film gjorde också i replokalen lite tidigare. Den består av hela setet samt en
soundcheckversion av New Dawn Fades. Men den videons existens förnekar vi bestämt om någon frågar...

Under april månad spelade vi in våra första demos, Junk Yard,
When The End Is Near och By My Side. Jag spelade också in Close To Me och
Sixteen där vi gästades av Elof (sångare i Brilliant Mistake) på sång och
gitarr. En nyinspelning av Untold Story tillsammans med tidigare medlemmen Magnus Rosling hann jag också med.

Den närmsta tiden tillbringade jag, Kristian och Jams i källaren.
Var vi inte där så jag var jag hemma hos Jams i Ballingslöv, där han bodde i en livsmedelsbutik... Vi byggde om instrument, vi köpte spotlights, vi spelade in demos, vi repeterade vårt set flitigt och vi skaffade oss ett stort backdropp
med vår Never Mind-logga på. Ibland hände det att jag och Jams inte gick och lade oss på några dygn! Vi hade ju gruppen att tänka på.

När sommaren kom var det många som hade hört talas om Never
Mind. Men ingen hade hört oss. Och utan att ha hört oss blev vi tillfrågade att spela på en rockfestival i Hembygdsparken den 5 augusti. Vi kände att vi inte hade något val. Vi visste att om vi inte ställde upp skulle folk inte tro att
vi fanns på riktigt och då hade våra karriärer som rockidoler kanske tagit slut innan de börjat. Så vi tackade ja. Och det var väldigt nära att vår karriär tog
slut direkt efter vårt framträdande...

En vecka innan vår debutspelning gjorde Norra Skåne ett
stort reportage om Never Mind. De övriga banden som skulle uppträda nämndes i mindre texter men vi fick ett halv sida för oss själva. Med bild på oss. Hur skulle vi fixa detta, tänkte vi. Vi kunde ju faktiskt, ärligt talat knappt
spela! jag kom på den briljanta idén att hyra en rökmaskin. Fråga mig inte
varför, men av någon anledning bokade vi en rökmaskin i Göteborg. Man kunde hyra rökmaskiner på betydligt närmare ställen som Helsingborg, Malmö eller Åhus. Men, nej, Göteborg skulle det vara. Och Göteborg blev det. Dagen innan konserten körde jag och Kristian upp för att hämta maskinen. Utan att ha några större erfarenheter av rökmaskiner bad vi att få den största och kraftigaste
som fanns att tillgå...

Så kom den stora dagen till slut. Och den började inte bra.
Jag var så nervös redan på morgonen att allting svartnade för ögonen. Och ont i magen hade jag. Vad hade jag gett mig in på? Vi samlades på eftermiddagen på Perrong 23. Jag slukade en öl för att försöka lugna mina nerver som vid det här laget satt utanpå kroppen. Vi packade instrumenten och begav oss till
Hembygdsparken. Efter ytterligare någon öl var vi nu redo för soundcheck. Och jag bara hatade det. Jag var så skräckslagen att jag inte har något som helst
minne från soundchecken. Däremot minns jag hur jag någon timme innan konserten sprang och gömde mig från alltihop, drack en öl, och önskade att något skulle hända som gjorde att vi fick ställa in alltihop och åka hem. Men ingen hände och snart var det vår tur...

Efter några klunkar Southern Comfort var det dags att gå upp
på scenen. Ja, nästan i alla fall. Först skulle vårt intro på drygt 17 minuter
göra sitt. När det var några minuter kvar på introt startade vi rökmaskinen.
När det till slut var dags att kliva in på scenen hittade vi knappt till våra
platser. Utan vår gigantiska byggnadslampa på 1000 watt, som Jams hade lånat, hade vi nog inte sett någonting alls. Så mycket rök hade sprutats ut från
maskinen. Och mer skulle det bli.

Rent musikaliskt var debutspelningen en smärre katastrof.
Instrumentala Theatre Of Noise inledde. När det var dags för sången i nästa låt When The End Is Near upptäckte jag att min röst hördes ungefär tusen gånger starkare än musiken. Jag blev så rädd att jag bara ville gömma mig. Så det
gjorde jag. Full rulle på rökmaskinen! Vi dränkte inte bara scenen utan även
större delar av publiken med scenrök. Obekräftade rykten gör gällande att en boende i ett hyreshus bakom scenen trodde att den kraftiga rökutvecklingen berodde på brand och kontaktade brandkåren som ryckte ut.

Vi spelade även falska versioner av Burning Bridges,
I Remember, I Saw You Playing (som Jams hade plockat med sig från Howling Corpse), By My Side, New Dawn Fades samt två nya låtar, Perfect Woman och Kinder Lachen Härlich.

 
Never Mind, Hembygdsparken, 5 augusti 1989

Konserten dokumenterade på video och när jag senare på
kvällen tittade på filmen blev jag återigen livrädd. det var bland det värsta
jag hört i hela mitt liv! Det var det, tack och hej. Jag ville inte visa mig
ute på länge och Never Mind hade just gett sin första och sista konsert. Om det inte varit för att rätt reporter befann sig på rätt plats vid rätt tid.

När jag morgonen därpå slog upp tidningen läste jag om
rockgalan. Började läsa om de andra banden. De hade varit av skiftande kvalitet och varje band hade fått några raders utrymme. Vad de spelade för sorts musik och annat smått och gott. I Bästa fall. Oftast stod det bara "xxx levererade
tung hårdrock. Nästa var xxx som spelade amerikansk-inspirerad rock i bästa Bryan Adams-stil." Så läste jag plötsligt "Depprockarna Never Mind var helt
klart kvällens bästa band. De lyckades rädda den annars ganska tama
tillställningen med sin allvarliga rock. De avhandlade all världens död och
pina i dimmorna från en väsande rökmaskin". Jag läste vidare att vi skulle ha all ära för att ha spelat kvällens smakfullaste cover, New Dawn Fades av Joy
Division. Kristianstadsbladet tyckte att Never Mind lät som Imperiet.

Jag tänkte att kanske vi skulle ge det en chans till i alla
fall. Kanske det trots allt fanns en framtid någonstans för Never Mind.

Vi fortsatte att repa i källaren resten av sommaren. Vi
tryckte vi upp konsertaffischer efter att ha bestämt att vi skulle fortsätta
och sent på hösten fick vi en spelning på Perrong 23, som förband åt Dark
Continent.

Speldagen kom och vi hyrde ännu en gång en rökmaskin. Denna
gången valde vi en i Helsingborg. Soundchecken försvann från mitt minne lika fort som förra gången. Tyvärr är mitt minne från spelningen inte mycket bättre. Jag minns dock att röken från rökmaskinen fyllde hela bygget till
bristningsgränsen. Vi dränkte scenen i rök. Vi dränkte publiken i rök. Bakom
publiken, vid ingången, fanns en dörr. Som var stängd. Bakom dörren fanns en trappa. Som var rökfylld. Hallen på ovanvåningen var också rökfylld. Längst
bort i hallen fanns ännu en stängd dörr. Logen bakom den var rökig. Och det sipprade ut rök mellan små springor i det stängda fönstret inne i logen.

Jag minns även ett tillfälle under spelningen när röken
tillfälligt lagt sig något. Jag tittade bort mot Jams, och sedan mot Kristian.
Jag såg inte Kristian. Jag tittade noga. Kristian var inte där. Jag hörde hans
bas men han var inte på scenen! Jag fick förklaringen efter spelningen.
Kristian hade lämnat scenen och vandrat bort till Sir K. Gaerr som satt bakom mixerbordet för att prata lite. Han hade basen med sig och fortsatte spela
under tiden, och med tanke på hur rökigt och mörkt det var i lokalen så är det inte säkert att det var någon annan än jag som märkte att han försvann ett tag. Alltid något isåfall. Att ett av mina få minnen från konserten är något jag är
ensam om att minnas. Det sägs i alla fall att det var en bra spelning. Och jag
läste i tidningen att Never Mind spelade så det rykte...

Det sägs även att vi uppträdde på Perrong 23 den 23
december. Vi spelade visst I Saw You Playing, New Dawn Fades och en låt till.
Jag minns inte själv, men det stämmer säkert...