1990

Nu hade det hunnit bli januari 1990. Dags att investera i ny musikutrustning. För sjutusen kronor köpte jag  en maskin som hette ART SGE, som var ett effektrack som innehöll det mesta jag behövde. Ännu dyrare var en annan maskin. En ny trummaskin. Det var en Roland R8 HRC. Det kom att bli Never Minds viktigaste medlem. Så viktig att den förtjänade ett eget artistnamn. Från och med nu var Roland Thunder trummis i Never Mind. Vi programmerade maskinen och repeterade som besatta. Vi spelade ofta in våra repetitioner på band. Vi spelade även in mycket material på vår studio. Vi spelade in demos av bland annat New Dawn Fades, Burning Bridges, By My Side, Kinder Lachen Härlich samt nya After All.

Framåt våren fick vi en ny spelning på Perrong 23. Denna
gång som förband åt Stillborn. Det var första konserten med Roland Thunder.
Tyvärr jobbade vi alldeles för lite med programmeringen. ja, inte vad gäller
antal ljud och effekter. Vi ville använda så många olika ljud från maskinen som
möjligt (och lite till om Jams fått bestämma) men så vidare fantasirikt
programmerat var det som sagt var inte. Däremot ville vi gärna utnyttja
maskinens alla utgångar. Vi delade upp trummljuden så att varje trumma hade sin egen utgång från maskinen. På så sätt kunde man lägga trummorna precis så som man ville mixen. Lite till höger, eller vänster eller i mitten. Dessutom kunde
man lägga till effekter på enskilda trummor.

Vi lade upp trummorna hej vilt till höger och vänster. Att
kolla volymen på hos de olika trummorna individuellt tänkte vi inte så mycket
på. Vilket resulterade i att man under konserten ibland kunde högra några
trummor från höger sida medan en cymbal plötsligt small till från vänster sida
i full volym. Vi märkte inte av detta eftersom vi inte hörde utljudet utan
hörde alla trummor utan mixning i monitorer framför oss. Vad vi däremot märkte
var att trummorna försvann mer och mer från våra monitorer. Varför vet jag
inte. Inte skulle väl en mixerkille få för sig att medvetet utan tecken från
oss sänka volymen i monitorerna. Fast jag kan inte komma någon annan förklaring heller. Och av någon anledning är detta ett vanligt fenomen under våra
konserter.

När vi under konserten hade kommit halvvägs in i New Dawn
Fades var jag på ett ställe och gapade för full hals, Jams på ett annat ställe
i låten och Kristian på ett tredje. Ingen av oss på samma ställe som Roland
Thunder. När vi hörde trummorna lät det betydligt bättre, som i Kinder Lachen
Härlich, When The End Is Near, Burning Bridges och Girl Special. Girl Special,
som var en nyskriven låt av Parsen, var en tung, långsam låt som varade i
evigheter. Det var första och den enda gången vi spelade låten. I den
skepnaden. Den skulle fyra år senare genomgå en liten operation och förvandlas
till Rave.

Vi fick återigen bra recensioner. Jag läste att Jams spelade
bra gitarrsolon och att min sång hördes. ja, det var (är) inte alltid så är
fallet... Perfect Woman, som vi framförde utan trummor, blev också uppskattad.

Nu var det dags för nästa projekt. Vi skulle göra en skiva.
Vi bokade tre dagar i LMS- Studion i Bjärnum. Vi tänkte göra en singel med New
Dawn Fades, Burning Bridges och Perfect Woman. Vi gjorde nya demos av låtarna
som vi gav teknikern, Jack Johansen.

När vi tidigt på morgonen kom till studion tog vi lite tid
att bekanta oss med Jack och lyssna igenom våra demos. När det sedan var dags
att starta arbetet började vi med att koppla upp trummaskinen. Vi skulle gå
igenom programmeringen noggrant med Jack och föra över informationen till en
dator. Han började prata om midikanaler, notvärden, multiläge och jag fattade
inte ett dyft. Så långt in i instruktionsboken hade jag inte kommit...

Vi överlät detta till stackars Jack som satt och försökte få
ordning och reda på vårt katastrofarbete. Och vi som tyckte vi hade varit SÅÅ
duktiga och förberedda.

Det tog nästan hela dagen innan trummorna hade hittat sin
plats i datorn och vi kunde börja spela in våra instrument. Nästa problem vi
stötte på var att Kristian spelade i otakt hela tiden. Han kunde inte, av någon
anledning, hur han än försökte få till det så att det lät tight med trummorna.
Jack spelade till slut in en tagning med Kristians bas i datorn och ägnade
sedan stor tid med att redigera basspelet, och flyttade tonerna och placerad
dom med datorns hjälp på rätt plats.

När vi till slut spelat in alla våra instrument på två av
låtarna hade det gått två dagar. Eftersom vi bara hade tre dagar totalt i
studion blev vi tvungna att skippa Perfect Woman. Jack, som hade spelat in
mycket dansmusik i sina dar, tyckte att "en orgel och ett vackert solo på
akustisk gitarr hade varit på sin plats". Så på Burning Bridges spelade Jack in
sitt vackra solo på sin akustiska gitarr. Och en orgel i bakgrunden...

Tredje och sista dagen i studion började med att jag skulle
sjunga. Det var tidigt på morgonen och jag hade ont i halsen. Att sjunga tidigt
på morgonen och dessutom ha ont i halsen var ingen hit. Jag hör på inspelningen
hur oinspirerad jag låter. Det färdiga resultatet består av ihopklipp från
många tagningar. Under inspelningen höll jag ofta mina händer på hörlurarna,
ganska nära mikrofonen. Och inte förrän nar allting var färdigmixat upptäckte
vi att min digitalklocka pep till under slutrefrängen. Den hamnade på skivan.

New Dawn Fades gick lite bättre. Den spelades in i omgångar.
Jag sjöng några rader åt gången, sedan lyssnade vi och sedan några rader till.
Trots det lyckades vi även här få med ett misstag. Jag tappade rösten något i
andra stycket under en tagning och just denna kom så klart med på skivan.

När väl sången var klar var det dags för mixning. Efter ett
par timmars arbetande och pillande på mixerbord och effekter skulle låtarna
läggas på ett DAT-band. Att spela in på DAT-band kräver noggrannhet och
precision eftersom det är väldigt lätt att överstyra inspelningsnivån vilket
resulterar i ett sprakande, sprucket, distat ljud.

Vi skickade iväg DAT-bandet till Audio Disc för pressning av
vår singel. Tusen exemplar ville vi ha, och de skulle levereras till den 18
maj. När de hade fått vårt band blev jag uppringd av dom och fick förklarat för
mig att New Dawn Fades var för lång för att få plats på en vanlig sju-tums
singel. Hur skulle vi lösa detta? En maxisingel hade blivit för dyrt, och
CD-skivor var på den tiden dyrare att framställa än vinyl. Till slut kom vi
fram till en lösning. De kunde pressa skivan på 33/3 varv, det vill säga samma
hastighet som LP-skivor. Lite dyrare var det förstås att göra så, men det var vårt enda val. Tyvärr blev jag informerad om att ljudkvalitén skulle försämrades något vid pressning på detta lägre varv.

Lite dyrare. Precis vad vi behövde. Inspelningen hade kostat
en förmögenhet, tyckte vi. Och så klart så valde vi Audio Disc för det var hos
dom de stora artisterna pressade sina skivor. Givetvis var Audio Disc de
dyraste skivpressarna i landet.

Det var nu dags att börja fundera över omslaget. Precis som
på vår affisch så gjorde jag och Jams några prototyper på omslaget. Vårt
originalomslag som vi valde såg ut ungefär som det slutgiltiga, men med
skillnaden att framsidan pryddes av en röd tempel-liknande byggnad. Men dels
med tanke på att varje extra färg kostade mycket pengar samt det faktum att det
var lite väl mycket The Sisters Of Mercy över omslaget så valde jag i sista
sekunden att plocka bort det. Omslaget blev nu svart med Never Mind-loggan i
guld. Precis som på våra affischer. SiB-Tryck fick uppdraget att framställa
omslag och etiketter. SiB Tryck var det företag där de stora artisterna gjorde
sina omslag. Så klart.

På framsidan av omslaget stod det även New Dawn Fades. På
baksidan stod båda titlarna. Anledningen till att vi ville ha skivan till den
18 maj var att just denna dagen, tio år tidigare, tog Ian Curtis, sångaren i
Joy Division, sitt liv. På omslagets baksida stod "Released 1990 05 18 For The
Memory Of Ian Curtis". Och där stod även A PAM Production. PAM Production
förekommer ofta på material av Never Mind. Det är jag som är PAM. Så enkelt är
det. Redan när jag var liten och gjorde blandband skrev jag PAM på mina
kassettband. PAM står för Per Anders Mikael. Bolaget jag bildade fick heta PA
Production då PAM Production var upptaget. Finns bland annat ett svenskt
företag som heter PAM Pro som bildades ungefär samtidigt som Never Mind som
sysslar med uthyrning  av bland annat rök- och skummaskiner. Trots namnet PAM och deras rökmaskiner så har jag inget med företaget att göra... Skivnumret PAM 701 var det mest logiska skivnummer jag kunde komma på till vår skiva. PAM för att det är min grupp, sjuan för att det är en sjutumssingel. 001 för att det är vår första singel.

När jag så fick tespressar av skivan blev jag lycklig. När
jag spelade skivan blev jag olycklig! Jack hade lyckats med att överstyra
inspelningen på DAT-bandet. Jams gitarrer på Burning Bridges stack iväg och
spretade och lät som om den låg utanpå allt annat och skar sönder låten som en
kniv. På en testmix som gjordes i studion lät gitarren vacker men på skivan katastrofalt hemsk. Men samtidigt var det en stor händelse. Att sätta på en skiva och höra sig själv. Stort på den tiden. En händelse och känsla jag aldrig kommer att glömma.

Det började närma sig 18 maj så det fanns inte tid att göra
någon omixning av låten. Det fanns inget annat att göra än att godkänna
testskivan och ge klartecken om att börja pressa den. Testpressen kom i ett
provexemplar av omslaget, med skillnaden att på provet var det svarta blått och
texten i vitt. De färdiga skulle dock komma i svart och guld så omslaget var i
alla fall nöjda med.

Vi bokade Perrong 23 till den 18 maj. Vi tänkte ge en
konsert till minne av Ian Curtis och samtidigt göra reklam för singeln.

Snart dök det upp ett nytt problem. Audio Disc lät meddela
att skivorna inte kunde levereras i tid till den 18 maj. Mindre än en vecka
dit... Jag lyckades till slut få dom att trycka upp några testpressar omgående.
Några omslag kunde vi inte ordna i tid, så till konserten den 18 maj, dagen då
Never Mind släppte sin debutsingel, fanns inga singlar till försäljning. Det vi
kunde erbjuda var tio provskivor i vita omslag som vi kunde ge bort.

Dagen innan konserten var jag i Helsingborg och - just det -
hyrde en rökmaskin! Plötsligt var det den 18 maj. En stor dag för Never Mind.
Vi skulle ha en release-konsert. Utan skivor, men ändå. Vi hade i varje fall
några provskivor. Och vi visste att de andra var på väg. jag kommer aldrig att
glömma den dagen. Jag kommer heller aldrig att glömma konserten. Som skulle
komma att bli (ytterligare en?) katastrofspelning. Men först skulle vi bli
intervjuade av Norra Skåne, som var den enda av de cirka 15 tidningar vi hade
bjudit in till presskonferens...

Konserten började med att vi inte fick igång trummaskinen.
Efter att ha löst problemet (det var en sladd som jag hade glömt att koppla in)
så kunde vi börja spela. Vi inledde med en av singellåtarna, Burning Bridges.
Ganska omgående upptäckte vi att min gitarr var ostämd och att det var fel
effekter på den. Min ART SGE, effektracket som jag hade köpt, var programmerad
och kunde styras via en fotpedal. Men det verkade som om effekterna för det
mesta hade hamnat på fel platser. Jag styrde både effekterna och trummaskinen
med fötternas hjälp via två pedaler. Halvvägs in i Burning Bridges skulle jag
ända gitarrljud. Jag tryckte på min fotpedal och... vips, så tystnade trummorna.
Kristian och Jams riktade blickarna mot mig och jag själv var mest som ett
levande frågandetecken innan det gick upp för mig vad jag hade ställt till med.
Jag tryckte helt enkelt på fel fotpedal. Jag har ett minne av att jag innan
konserten bytte pedaler så att den som tillhörde trummaskinen styrde effekterna
och tvärtom. Vet inte om det stämmer eller om det eller ens var möjligt. Men
jag antar att om det nu vore möjligt att jag faktiskt gjorde det. I vilket fall
lyckades jag klanta till det redan under första låten.

- Ursäkta, ett tekniskt missöde... muttrade jag fram i mikrofonen.
- Vi är strax tillbaka... pep Kristian fram, samtidigt som jag försökte få rätt
på trummaskinen igen. Efter väldigt många om och men så kunde vi fortsätta.
Trummorna till Burning Bridges startade åter, men stannade igen efter ungefär
fyra sekunder. Då gav jag upp den låten och gick fram till maskinen och tryckte
istället in nästa låt. Vi spelade I Saw You Playing, I Remember, By My Side,
nya You´re In This Too, som jag då tyckte var den bästa låt jag någonsin gjort.

Men det mesta lät falskt. Det var inte många rätt. Ofta såg
jag förvirrad och trött ut där jag stod, iklädd en Nick Cave-tröja, jeans
jacka, kortklippt och utan solglasögon! Under konserten kom jag på att vi hade
provskivor så jag tänkte dela ut några. Jag gav en singel till min kusins
kompis. Sedan orkade jag inte mer.

Vi spelade högt. Väldigt högt. Vilket resulterade i att man
inte alltid hur illa vi spelade. Mullret kunde ibland uppfattas som ett skönt
sound. Vi vill i varje fall tro att det var så. Fast det var sparsamt med
applåderna. Det blev minst sagt pinsamt när vi hade spelat vår sista låt. Och
ingen applåderade! Där stod vi på scenen och tittade... Vi tackade för oss innan
vi förklarade att, okej, en låt till kan vi väl köra... Pinsamt var ordet.
Trummorna till New Dawn Fades startade och Kristian fick fram, knappt hörbart,
"tack till Ian Curtis.....". PINSAMT var ordet!

Konserten filmades av Richard R. Martinsson, som var en
gammal bekant till mig. Vi hade lärt känna varandra sju år tidigare, då vi var
i Göteborg och tittade på Thin Lizzy tillsammans med bland andra Magnus
Rosling, som jag spelat en del med senaste åren. Vi umgicks inte direkt så vi
kände väl inte varandra så bra egentligen. Men Richard hade börjat vistas på
Perrong 23 allt mer så det hände ju att man växlade några ord. Jag visste att
han spelade trummor och lyssnade på all sort musik. Gärna Frank Zappa, Toto och Pink Floyd.

Richard var hur som helst inbjuden till konserten. Efter
spelningen hade vi en privat tillställning tillsammans med en handfull
människor, däribland Richard. Vi pratade om allt möjligt, mest om musik, och
kom fram till att vi hade ungefär samma syn på musikbranschen och att jag och
Richard i grunden hade likartade idéer. Vi tyckte det skulle vara kul att jamma
ihop lite, med Richard på trummor.

Vi gjorde slag i saken och någon dag senare samlades Never
Mind, tillsammans med Richard, på Perrong 23. Vi jammade och spelade några av
våra låtar med Richard bakom trummorna. Vi spelade vår ballad Kinder Lachen
Härlich. Kristian och Richard tyckte att vi skulle prova att spela den i ett
snabbare tempo. Vi började om och Richard ökade takten. Ordentligt! Det var
knappt vi kunde hänga med i låten. Men låten blev mycket bättre och har sedan
den dagen aldrig mer framförts som en ballad... Efter att ha spelat nån timme så
bestämde vi att byta ut Roland Thunder mot Richard R. Martinsson. På prov i
varje fall.

Någon dag senare satte Richard upp sitt trumset i vår
källarlokal. Jag inbillar mig att det måste varit en mardröm för övriga
familjemedlemmar. Vi satte igång och repetera in våra låtar med vår nya
trummis. Vi spelade I Saw You Playing, I Remember, By My Side och, givetvis,
singellåtarna. Vi hade repat i ungefär en vecka då Sir K. Gaerr kontaktade oss.
Han hade ordnat en spelning på Mejeriet i Lund. Kommande helg! Vi tackade ja
och repade snabbt in ett set på ungefär 25 minuter. Vi tog nya gruppbilder och
talade om för Norra Skåne att vi skulle spela i Lund och att vi nu hade en
levande trummis.

Norra Skåne hade även någon vecka innan recenserat vår
debutsingel och gett den tre plus. Skribenten i fallet berömde Kristians tunga
och gungande basspel, och Anders J-son´s säkra sång. Det enda han klagade på
bandets val av tekniker. Produktionen lät lite väl torr och i snällaste laget,
men vid ett byte av tekniker såg han fram emot en LP med Never Mind.

Nu hade vi i vilket fall som helst släppt en skiva och haft
releasespelning. Även om spelningen från början den 18 maj var tänkt som en
hyllning till Ian Curtis och Joy Division så får den även räknas som en
releasespelning. Dagen innan, den 17 maj, gav vi även en hemlig konsert på
Perrong 23 med några få inbjudna.

Spelningen på Mejeriet i Lund var kort. Fem låtar spelade vi.
Jag har två starka minnen från denna spelning. Först scenen.  Den kändes enormt stor. Jag hade aldrig varit så långt från mina bandmedlemmar på en scen tidigare. Sedan var det ljudet. Det lät så otroligt bra så jag var mer koncentrerad på att lyssna än på att spela och sjunga. Jag ville så gärna hoppa ner i publiken och se och höra oss. Tyvärr är detta en av få av alla Never Mind´s spelningar som inte finns inspelad på band och video. Jag vill minnas att vi hade utrustning med oss för att spela in men att bandet var tomt efteråt, troligtvis på grund av någon sladd inte tryckts in ordentligt. Eller för att REC knappen inte trycktes in... Har också
obekräftade uppgifter att Roine Svensson, sångare i hässleholmsbandet
Strawberries, blev tillfrågad att filma konserten. Fast vad jag vet blev det
aldrig av.

Mina egna konsertbesök hade nu minskat ännu mer, från ett
par i månaden till ett par om året. Under sommaren var jag faktiskt på två
konserter utomlands. Först var jag i München och såg Madonna. Helgen efter åkte jag till Potzdamer Platz i Berlin för att, tillsammans med cirka en halv miljon
människor, se Roger Waters framföra Pink Floyd´s The Wall.

Jag om en kompis bestämde oss dagen innan att resa till München
för att se Madonna. Vi gick till stationen, köpte tågbiljetter, och åkte strax därefter. Var München låg hade vi inte en aning, bara att det låg någonstans i Tyskland. När vi åkt sådär en fem timmar stannade tåget till en längre stund i Hamburg. Vi tänkte att vi kanske snart var framme. Vi frågade en konduktör hur långt det var kvar och han sa att vi skulle vara framme i München om cirka åtta timmar...

Men det visade sig vara värt besväret. Jag hade börjat lyssna på Madonna under året och beundrade hennes senaste skiva Like A Prayer. Och då jag hade bra koll på skivsamlande så märkte jag att hennes skivor började generera pengar för samlare. Så jag började köpa på mig en del. Och snart hade jag skaffat mig ett hundratals skivor med henne, varav många väldigt sällsynta. Jag började skaffa promotionprylar och jag hade redan en del kontakter med WEA-Metronome Records, som var Madonna´s svenska skivbolag. Det ena ledde till det andra och av en ren slump så kom diskussionen om en svensk fanclub på tal, och jag visade intresse av att ansvara för den. Efter att ha fått klartecken från Lynn Shafran och Liz Rosenberg som Madonnas närmaste medarbetare blev jag president för Madonnas fanclub i Sverige. Jag insåg inte då vad jag gett mig in på. Jag hyrde en postbox och dit skulle brev från fans hamna. Adressen spreds
snabbt i alla möjliga tidningar som var populära då, såsom Slitz och Okej. Det
kom så många brev efter ett tag att det var omöjligt att hantera. Jag skulle få
anställa folk och driva det som ett företag för att få det att fungera. I samma
veva hade jag dragit igång PA Production tillsammans med Kristian och Strawberries sångare Tomas Ehrenberg. PA Productions huvudsakliga uppgift var att syssla med konsertbokningar samt att ha hand om Never Mind. Det fanns varken tid, råd eller ork att samtidigt driva Madonna´s fanclub så den lades ner.

Vi jobbade mycket med PA Production, det var under en period
en heltidssyssla. Vi hade avtal med Svenska Artistförmedlingen, Julius
Biljettservice, samarbete med bussbolag, sponsoravtal med Coca Cola. Och många andra var inblandade. Vi hade band bokade och lokal bokad. Konserter skulle hållas i Qpoolen, men fritidschefen ändrade plötsligt hyresvillkoren och vi
tvingades lägga ner projektet och säga upp samarbetet med alla berörda.

Never Mind fanns i alla fall kvar. Vi repeterade ofta och vi
gjorde demoinspelningar av Burning Bridges, I Remember, Perfect Woman och New Dawn Fades. Mot slutet av augusti bokade vi Perrong 23´s studio och tillbringade fyra dagar där. Där spelade vi in nyskrivna You Can See It Anywhere, I Saw You Playing och I Remember. Precis som förra vistelsen i Perrong 23´s studio så jobbade Sir K. Gaerr som tekniker under inspelningen. Under hösten övade vi ett set som bestod av You´re In This Too, I Remember, You Can See It Anywhere, New York, Burning Bridges, Kinder Lachen Härlich, When The End Is Near, New Dawn Fades, I Saw You Playing, Perfect Woman, By My Side (som innehöll inslag av Walk On The Wild Side av Lou Reed samt Papa Don´t Preach av Madonna).

Det finns även obskyra inspelningar från 1990 av The Sisters
Of Mercy´s Amphetamine Logic och Marian, Madonna´s Like A Prayer och Over And Over, Stay Marie (med sång av Jams) och New Dawn Fades , här med sång av Magnus Albertsson - som gjorde audition som ny sångare (!).

Innan året tog slut hann vi med att göra en spelning på
Perrong 23. Denna gång var vi inte förband. Vi hade heller inget förband. Det
var bara Never Mind som uppträdde. Förväntningarna hade börjar bli större nu.
Vi hade inte uppträtt i Hässleholm sedan vi gav ut New Dawn Fades. Dessutom var det en och annan som var nyfiken på hur Never Mind lät med riktig trummis. Den 8 december fick de svaret. Då gav vi en bejublad konsert inför ett fullsatt
Perrong 23. Strax innan konserten fick vi höra att vi slagit publikrekord för
året. När vi hörde vårt förinspelade intro gick vi ut från logen och gick genom
publiken upp på scenen. Vi togs emot med applåder och jubel och öste igång med
Burning Bridges. Sedan var de dags för You Can See It Anywhere som följdes av
kvällens nyskrivna låt Melody Maker. Stämningen var svettig under I Saw You
Playing och Kinder Lachen Härlich. Vi spelade även Perfect Woman och New York. Även I Remember, som jag har för mig att jag börjat tröttnat på, återupplivades. Detta var i vilket fall sista gången Never Mind spelade den. Efter When The End Is Near lämnade vi scenen, totalt utmattade. Men publiken ville höra mer. Så vi klev upp på scenen och körde By My Side.

Under sommaren hade Strawberries, som var ett annat
hässleholmsband (i vilket Richard R. Martinsson var trummis) givit ut en
singel. En av låtarna, I Read It In The Papers, blev en mindre "stadsplåga". Never
Mind spelade under hösten I Read It In The Papers ibland på repetitionerna för
skojs skull.

När konserten på Perrong 23 hade nått sitt slut gjorde
Richard ett trumsolo och sedan började jag spela inledningen till I Read It In
The Papers. Övriga hängde på och det blev en triumfartad avslutning på
konserten. Och på året. 1990 hade varit ett bra för Never Mind och vi såg fram
emot nästa...