1991

1991 började med att jag slutade mitt jobb som postvaktmästare på Hässleholms Sjukhus. Never Mind bytte återigen skepnad.
Gruppen hade utökats med en keyboardist. Originalmedlemmen Sir K. Gaerr var
tillbaka i Never Mind! Lite senare ansågs detta vara ett misstag, ett av de
största Never Mind gjort. Alla i bandet var duktiga och ambitiösa musiker men
alla hade sina egna idéer om hur framtiden skulle se ut för Never Mind. Det
faktum att Gaerr, tillsammans med mig, lade grunden till Never Mind, och att
han i stort sett var den enda nu som jag träffade utanför replokalen gjorde att
spänningarna inom gruppen började gro starkare. Inte minst för att jag och
Gaerr satt tillsammans och planerade gruppens framtid, tog beslut på egen hand,
för att sedan tala om för övriga att "nu har vi bestämt...".

Lyckliga blev min familj. Källaren hade gjort sitt som
replokal. Vi var nu tillbaka på Perrong 23. Som var ytterligare en bidragande
orsak till att saker och ting började bli allt mer kaotiskt. Vi kunde inte
längre repa när vi ville. Vi fick repetitionstider som vi fick rätta oss efter.
Men det var faktiskt inte alltid vi fick repa då heller! Folket som jobbade där
mer eller mindre tvingade bort oss från scenen så att de ostört kunde sitta och
diskutera vilka filmer de skulle visa kommande helg eller vad det nu kunde
vara. Dessutom försvann det ofta diverse prylar från oss. Det hade kommit en
del nytt folk och att försöka prata till sig en spelning var lönlöst. Om vi
dragit aldrig så mycket folk spelade det ingen roll. Föreningens nya princip
gick nu ut på att enbart boka artister som de själv lyssnade på. trots att det
vid tillfällen kunde vara band som i stort sett bara lockade dit arrangörerna
och övriga från det nu så kallade "Perrong-folket". Det var en oss-och-dom
mentalitet som fick oss i Never Mind att börja känna oss arga och frustrerade.

Den enda spelning vi hade på Perrong 23 det året var på en
mindre rockgala för lokala band. Som arrangerades av PA Production...

Glada besked fick vi trots allt då vi fick reda på att vår
singel hade blivit spelad i både dansk och tysk radio. Det fick mig även att
bli påmind om tiden då Never Mind bestod av mig, Kristian, Jams samt
trummaskinen. och jag började sakna den tiden. Då kändes allt roligt och vi
gjorde en massa saker för att vi ville och det var spännande. Nu visste jag
inte vad jag ville och så värst roligt hade vi inte.

När det anordnades en rocktävling i Åhus ställde vi upp och
skickade iväg ett kassettband. och vi kom till final. Tillsammans med tre andra
band skulle vi göra upp om förstapriset. Inför jury och publik skulle banden
uppträda en halvtimme var. Både publiken och juryn deltog i röstningen. Allt
rörande denna tävling kändes som en märklig parantes i vår historia. Det kändes
på något sätt hela tiden som om vi inte hörde hemma i dessa sammanhang. Inte
minst själva spelningen, som ägde rum den 13 april, kändes underlig. Inför stor
publik i Åhusparken (!) stod jag på scenen i färgglada underliga kläder, och en
lika underlig vattenkammad tillrättalagd frisyr. Det kändes obehagligt
främmande att stå där och framföra Burning Bridges, Kinder Lachen Härlich, You
Can See It Anywhere, Perfect Woman, Melody Maker och When The End Is Near. Vi var även en man mindre. Sir K. Gaerr befann sig utomlands.

När alla bandet uppträtt samlades alla i logerna och drack
läsk och öl och käkade godis. Under tiden lämnade de i publiken som ville in
sina röster. Samtidigt samlades juryn för att rösta fram sin vinnare. Vi fick
veta att vi i den avgörande stunden delade ledningen med ett annat band. Ödet
låg i händerna på en kille i femtonårs-åldern som hamnat i juryn, som i övrigt
bestod av arrangörer, någon musikskribent och en musiklärare, tror jag.
Killen hade ännu inte bestämt sig. Till slut lade han sin röst på det andra bandet. Hans motivering löd "de klädde ut sig så roligt på scenen, och hade balla texter om blåa trosor och om att fiska gäddor".

Hur som helst. Vi kände att vi var tvungna att fixa en
konsert till, snabbt innan gruppen exploderade i ren desperation. Det var då,
efter Perrong 23s motvilja att boka oss, som PA Production hyrde stället och
arrangerade en konsert. Vi ville gärna ställa upp för övriga lokala band och
anordnade därför en mini-gala, där band från trakten som Melissa, Hangover,
Strawberries och vi själva uppträdde. Konserten ägde rum 27 april. Det var ett
mycket uppskattat arrangemang och drog mycket folk. Howling Corpse
återförenades och spelade tre låtar. Never Mind gjorde succé i dimmorna från
vår evigt väsande rökmaskin. Vi spelade i stort sett samma set som i Åhus. Vi
lade till New Dawn Fades och I Saw You Playing, som handlar om Nina Björby, som
denna kväll befann sig i publiken.

I slutet av maj gav The Sisters Of Mercy två konserter i
Sverige. Jag lyckades få en telefonintervju med bandets bassist, Tony James,
några dagar innan konserten och fick honom att reservera ett backstagepass till
mig. Första spelningen var i Folkets Park i Hultsfred. Sven-Ingvars var
förband... Två dagar senare flög jag till Stockholm för att se Sisters på Annexet
i Globen. Det var denna kväll som jag skulle lära känna sångaren Andrew
Eldritch. Jag och Eldritch höll kontakten ganska ofta under de kommande sju
åren. Sedan blev han för knepig.

Den 5 juni hade vi spelning i Malmö. Vi såg fram emot
spelningen, som skulle äga rum i Beijers Park. Vi samlades på eftermiddagen och
lastade in våra instrument i en hyrd folkbuss. Stämningen var på topp och vi
var alla smått uppspelta. Framförallt jag och Richard som hade bunkrat upp
rejält med pilsner. Med i bussen fanns också min kusin Fredrik, som hade fått i
uppdrag att filma konserten.

Jag hade skrivit en pressrelease som publicerades samma dag
som spelningen i Malmö. I den stod det att Never Mind, Hässleholms förgrundsmän
inom den mera allvarliga rockmusiken, skulle ge sig ut på en mindre turné. Och
att Sir K. Gaerr sedan två månader tillbaka var ny medlem. Ja, eller
"nygammal". Sir K. hade varit med och bildat Never Mind 1985. Jag skrev även
att vi var bokade för en spelning i Hembygdsparken i Hässleholm i augusti, men
att vi troligtvis inte skulle uppträda som Never Mind...

Tyvärr gick det inte riktigt som vi hade tänkt oss. Eländet
började i samma ögonblick som vi anlände till Beijers Park. En arrangör mötte
oss i parken och hälsade oss välkomna. Tack, sa vi och tittade oss oroligt
omkring. Allt vi kunde se var gräs, en damm och några träd. Och en pytteliten
servering där man kunde köpa våfflor. Här fanns ingen ljudanläggning. Inte ens
en scen! Efter en tyst minut bröt vi tystnaden och frågade försiktigt om vi
inte hade kommit dit för att spela musik. Jodå, det skulle vi. Och det var ju
bra att vi äntligen kom så vi kunde köra och hämta scenen! Chockade satte sig
sedan Never Mind i bussen igen och körde iväg för att hämta scenen. Utom jag
och Richard. Det här var bara för mycket för oss. Vi satte oss vid ett bord vid
serveringstugan och drack en öl. Och skrattade. Konstant. Vi kunde inte sluta.
Vad annars fanns att göra?...

När de övriga kom tillbaka började arrangörerna så smått
bygga upp scenen och koppla in en mindre ljudanläggning. En snabb soundcheck
genomfördes och sämre ljud hade jag inte hört på bra länge. Jag kunde inte
annat än att hoppas att kille bakom mixerbordet skulle lösa detta under
konserten.

Det visade sig att arrangörerna inte hade annonserat om
konserten eller brytt sig om att sätta upp affischerna vi tidigare hade skickat
till dom. De hade satt upp "ett par-tre stycken", varav de flesta (!) på träd
inne i parken. Så vi undrade om det överhuvudtaget skulle komma något folk. Så
vi blev smått paffa när det plötsligt dök upp en buss full med folk, och
parkerade ett tiotal meter från scenen. Vad vi nu än hade för drömmar så slogs
de i spillror i samma ögonblick som folket började kliva av bussen. Det visade
sig vara ett gäng förståndshandikappade på picknick. Oh, my God and Jesus as
well, tänkte jag och försvann åter med Richard och ölen.

När klockan slagit åtta var det dags för den stora konserten
och det hade nu faktiskt dykt upp fem personer. Vi inledde med Burning Bridges.
Fortsatte sedan med Kinder Lachen Härlich och You Can See It Anywhere. När vi
hade kommit fram till den nyskrivna Wonder If He´ll Come At All hade
publikantalet reducerats till fyra. Men vi fortsatte. Vi hann med Melody Maker
och New Dawn Fades innan ytterligare en skyndade iväg och tre återstod. Men vi
höll humöret uppe och fortsatte. Vi öste på med I Saw You Playing, men den gick
mindre bra. Jams gjorde så gott han kunde under gitarrsolot men fingrarna var
nästintill stelfrusna. Det var svinkallt! Trots att det var juni månad! Under
Perfect Woman gick det ännu sämre. Men det berodde mest på ljudet. Från
högtalarna kom i stort sett bara en massa diskant och när Sir K. spelade orgel
så skar det i öronen och ljudet från orgeln dränkte allt annat. Tyvärr kunde
mixerkillen inget göra. Han hade gått!!! Liksom en till ur vår publik. Kvar
fanns två personer. Och jag menar totalt två personer. Några arrangörer syntes
inte till.

Vi avslutade med en Kraftwerk låt, The Model, och vår obligatoriska
sista-låt When The End Is Near. Efter konserten blev vi uppvaktade av de två
tjejerna som lyckades stå ut hela konserten. De köpte singlar av oss och tiggde
till sig signerade affischer. Efter ett tag återvände mixerkillen och
arrangörerna. De sa att de hade varit tvungna att åka iväg på ett möte...

Vi packade ihop våra prylar och skulle köra hem. Med det
gick inte för sig. Först skulle vi köra tillbaka scenen! När vi sedan äntligen
satt i bussen på väg hem tömde vi vår sista öl.

Några dagar efter spelningen fick jag ett telefonsamtal från
en av tjejerna som hade varit i Beijers Park. Hon hade spårat upp mig via
arrangörerna. Hon hade läst att vi skulle spela på Strandpaviljongen i
Simrishamn på lördagen och undrade om vi körde förbi Malmö, för hon ville så
gärna åka med oss i vår buss. Det var dock en liten omväg för oss varför hon
fick ta sig dit på egen hand.

Hur svårt det var för henne att hitta spelstället vet jag
inte men för oss blev det många om och men innan vi till slut kom fram till
Strandpaviljongen. Detta var en tid utan internet och GPS. Till slut kom vi
rätt. Och där, mitt på stranden, hade man parkerat ett lastbilsflak som skulle
fungera som scen. Det var annat än i Beijers Park... Vi fick dessutom soundchecka
lite ordentligare.

Arrangörerna, musikföreningen RIFF, sa till oss att det gick
bra att äta mat på restaurang och förvarnade denna om vår ankomst och stod för
notan. När det var två timmar kvar till konserten begav sig de flesta i
sällskapet iväg till restaurangen. Vi beställde in mat och dryck. Tyvärr skulle
det visa sig att personalen , i varje fall denna dag, inte hade koll på läget.
Fel mat till en del av oss. När någon hade ätit klart hade en annan inte fått
någon mat ännu.
- Javisst, det var du som hade fått fel mat, ett ögonblick bara, sa någon.
Och glömde bort oss på nytt!
När vi äntligen var klara hade klockan blivit mycket. Ja, så mycket att vi
skulle stått på scen för ett tag sedan. Vi jäktade iväg till stranden, där Jams
och Sir K. oroligt väntade. Femtio meter kvar till vårt lastbilsflak. Då fick
jag syn på en telefonkiosk och fick plötsligt för mig att jag måste ringa ett
samtal!!! Plötsligt hör jag vårt intro i bakgrunden.
- Shitjagmåstesticka, skrek jag, slängde luren och sprang mot scenen. Något
klädbyte á la Stålmannen hanns inte med i hytten, så jag sprang upp på scenen,
mätt och andfådd i en svettig Never Mind tröja.

Inför 25-30 personer genomförde vi sedan en konsert som i
stort sett var samma som föregående spelningar. Fast utan You Can See It
Anywhere och New Dawn Fades som ville vi inte spela live längre.

Efter konserten dök det som vanligt upp några fans som ville
köpa singlar, tigga autografer och dricka öl med oss. Vi var som vanligt
stentuffa. Jag var som vanligt fåordig. Jag rörde som vanligt inte en min. Jag
behöll som vanligt solglasögonen på trots att det blivit mörkt och trots att
jag knappt såg något.

Stämningen inom gruppen var dock inte på topp. Vi hade några
veckor kvar till de två sista spelningarna  för sommaren. Vi skulle spela på Tivolirock i
Kristianstad. Men jag såg inte direkt fram emot det. Jag hade en känsla inom
mig att det skulle bli vår sista spelning. Repetionerna gick allt sämre. Det
var många vilda diskussioner och väldigt lite spelande. Vi hade ändå lyckats
repetera in två nya låtar, Lost And Lonely och Virgin In This World, inför
festivalen. Så gott det nu gick. Jag försökte hålla humöret uppe och planera
för kommande projekt. Jag var i Danmark och träffade Andrew Eldritch i slutet
av juni. Han fick ett videoband med Never Mind. 
Jag  kom hem med nya idéer och ny
kraft. Idéer som rann ut i sanden innan jag fått dom ur munnen och kraft som
varade några dygn.

Den 6 juli begav vi oss iväg till Kristianstad. Fast inte i
samlad trupp. Det mesta var kaos vid det här laget. Där fanns ingen direkt
sammanhållning i bandet. När vi gjort vår soundcheck försvann alla på var olika
håll. Det var årets varmaste dag. Och vi skulle spela mitt på dagen. På en scen
perfekt riktad mot solen.

Vi samlades backstage endast ett par minuter innan vi skulle
spela. Vi hade ett gräl som varade ända fram till scenkanten. När vi gick upp
på scenen sa jag att jag vägrar spela Lost And Lonely. Jag tyckte att den
fan-i-mej inte har något som helst med Never Mind att göra. Vår andra nya låt,
Virgin In This World, hade jag däremot inga större problem med. Annars var det
återigen samma set som tidigare under sommaren.

Värmen på scenen var outhärdlig. Den kalla Ramlösa-flaskan
jag hade med mig på scenen råkade jag snabbt sparka sönder. Jag lyckades även
riva ner mitt effektrack. Dessa händelser, och värmen, kombinerat med min
ilska, gjorde att jag svettades kolossalt. Sir K lyckades bränna läppen på
mikrofonen. Jag brände min arm på stativet. Jag minns att vi som vanligt ville
uppträda i svarta kläder, skinnjackor, hattar och andra diverse vinterkläder
men jag minns inte om vi verkligen gick på scenen med full mundering. Det finns
en videoupptagning av konserten med svaret.

Efter konserten bröt jag samman. Jag grät i ilska och skrek
ut jag bara hatade alltihopa. Jag orkade inte bry mig. Övriga i bandet fick
visst mat och Tivolirock-tröjor. Men jag brydde mig inte det. Mitt gage
försvann också. Brydde mig inte ens om det. Jag ville bara hem. Under hemfärden
fortsatte grälet och det var nu jag bestämde mig för att splittra bandet.
Kristian sa då att han ändå tänkt hoppa av. Fast vi hade en spelning kvar. På
hemmaplan. Vi skulle uppträda i Hembygdsparken i augusti. Vi bestämde oss för
att vi skulle genomföra den. Dock utan Sir K. som var utomlands. Vi repeterade
inte inför spelningen.

Den 5 augusti var det dags för sommaren sista spelning. Det
var en rockgala döpt till Rock Utan Anledning. Passande namn, tyckte jag. Jag
såg ingen större anledning att uppträda. Ingen i bandet brydde sig särskilt
mycket om hur det gick. Jag kände för att ta död på Never Mind. Jag, Kristian,
Jams och Richard träffades bakom scenen strax konserten. Vi tänkte att det vore
bra att veta vilka låtar vi skulle spela.

Folke vdS Ackema presenterade oss som Never Without Kosses
Mind. Det fanns ett annat hässleholmsband som hette Without Tom, ett band där
det mycket riktigt inte fanns någon Tom. Och Sir K., eller Kosse som han
kallades, var ju inte med oss. Vi klev in på scenen och skulle inleda med
Kinder Lachen Härlich, men vi kom inte på hur låten gick. Richard började banka
på trummorna och vi andra trevade oss sedan in i låten och försökte hänga med.
Det gick undan. En ultraspeedad version av Kinder Lachen Härlich avlöstes av en
speedad version av I Saw You Playing, under vilken Jams fick nog och slutade spela.
Burning Bridges blev tredje låten. Sedan struntade vi i det. Jag sa att vi var
en man kort och att det ändå inte lät som vi ville så vi tänkte avsluta
konserten. Det var åter dags för speed. When The End Is Near gick så snabbt att
det var omöjligt att hänga med i, framförallt i refrängen. Lika omöjligt var
det att sjunga med. Jag sjöng halva meningar och refrängens "Come inside, come
inside" blev "Kom si kom sa". Efter låten muttrade jag något i mikrofonen om
att det var en intressant spelning, sedan lämnade jag scenen.

Kristian flyttade till Stockholm. Jag flydde till
Helsingborg. Jag hade kommit ifrån Never Mind. Det kändes befriande. I tre
månader...

Jag ville börja spela igen. Så jag, Gaerr, Jams och Richard
träffades och planerade för en fortsättning. Vi fick dock klara oss utan
Kristian F. som hade lämnat Never Mind. Vi stod alltså utan bassist. Men inte
länge. Stefan Persson, Jams storebror, var mannen man inte behövde fråga mer än
en gång. Han hade velat spela med Never Mind tidigare. Så han var nog den som
var gladast över Kristians avhopp. Jag och Stefan hade tio år tidigare gått en
orgelkurs tillsammans. Och innan Jams kom in i bilden umgicks jag en hel del
Stefan. Jag satt ofta i hans rum och lyssnade på The Rolling Stones. Jams satt
i rummet intill. Vad han gjorde där är det ingen som vet.

Never Mind har aldrig varit kända för att producera låtar på
löpande band. Vi kanske kunde skriva väldigt många låtar periodvis, men nästan
allt gallrades bort. Jag har alltid försökt att undvika låtar som varit för
långt utanför ramarna för vad jag anser vara Never Mind. Detsamma har gällt
texterna. Tyckte jag inte att de funkade musikaliskt och textmässigt gallrade
jag bort dom snabbt. Tyvärr växte den högen snabbast...

Under vårt avbrott hade det faktiskt fötts mycket nytt
material. Många av de nyskrivna låtarna hade spelats in i demoversioner och vi
började gå igenom materialet. Det
var titlar som Time Will Change,  I Need
To Know, In Our Hometown, Never Mind, All I Know I´m Not A Businessman, Reading
Your Illusions, Bag Lady, Commit Suicide, Thining Of You, Ernie, Leave This
World. Många av låtarna var skrivna utan Never Mind I tankarna så alla
funkade i vår repertoar. Vi
repade in I Need To Know, Reading Your Illusions och Commit Suicide. Resten
höll vi borta från allmänheten. Vissa av de andra låtarna var givna hits. Synd
bara att de inte platsade i Never Mind.

Mot slutet av september gick vi in i studio och spelade in
fem låtar. I Need To Know,
Virgin In This World, Commit Suicide, Kinder Lachen Härlich och I Saw You
Playing. Resten av året tillbringade vi på Perrong 23. Där repade vi ett
nytt set med vår nya bassist.